Fänrik Ståls sägner. Med teckningar af A. Malmström / 105 (1886) Author: Johan Ludvig Runeberg With: August Malmström - Tema: War, Russia Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamle Lode

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pojke var han, men med heder, pojken satt i hjertat lugnt; gammal tro med gamla seder höll det hemmet varmt och ungt. Stilla allvar var hans yta; såg man i hans blick likväl, sågs den som i speglar bryta glädjen i hans barnasjäl. Enkel skrud och enkel ära var hans fröjd, kampanjen lång. Det blef fred. Han måste bära band och stjernor sen nå’n gång. O, då var det, som om ståten all hans vår kylt af till höst, som om pojken, halft förgråten, klämts och frusit i hans bröst. Kom han då inför paraden tvär och tung i högtidsdrägt, stod hans manskap hela raden häpet, som ur sömnen väckt, ingen skyldring gick med gamman, ingen sväng förtjente ros, tills han gaf dem allesamman kort god dag och red sin kos. Sådant hände, dock blott sällan, blott en stor parad till lags. Höll han öfning deremellan, var han klädd som fordomdags. När han då red fram för skocken, eja, det var sömn ej då; gamla herrn och gamla rocken, dem förstod man sig uppå. Lif och kraft i hvar manöver, lust och fröjd, hvar helst han kom, aldrig under, alltid öfver hvad han trott sin skara om. Gubben fick ej annat göra än att gå från man till man, nypa här en kund i öra, der i skägget gladt en ann’. Folket sade sen: »Annamma! Än har gubbens vår ej flytt. Forna junkern är den samma, bor i hjertat oförbytt. Tiden på hans hjessa snögat, år och mödor böjt hans kropp, pojken log dock än ur ögat, skälmen kröp ur gömman opp.»

J. ENGBERG, xyl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>