Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i den stocken fans ett hjerta slutet,
ett hjerta, fläckadt ej, ej heller brutet,
med starka pulsar och med eldadt blod,
ett kärnfriskt mannahjerta, fullt af mod.
Och detta hjerta slog för fosterbygden;
att veta akta den, se, det var dygden.
Hvarför? Jo, derpå gaf han det besked,
att den var hans och hans vargenrings med.
Jag mins, hur ofta, när han var bland kända,
det var hans lust att orda utan ända
om detta land, »det bästa rakt, som fans»,
och om dess folk, »ett sådant folk som hans».
Han stod då gerna bredbent midt i ringen,
det var hans sturska vana, efter ingen
vida verlden, liten eller stor,
förneka djerfts, att han var finsk major.
Som denna ära höll han ingen annan,
med den i hugen lyfte stolt han pannan
och var beredd att gå, fast mot en verld,
med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.
Ibland likväl, när han var rätt i taget,
beskref han finnens enfald för gelaget,
hur ärlig mången var, men dum också.
Han log hvar gång ett jättelöje då.
Men kom en annan och försökte klandra, –
pass! det gick an för gubben, ej för andra.
Långt förr’n berättarn hunnit än till slut,
fick han tillbaka: »Herre, håll er trut!
Jag frågar er, som är så stolt i orden,
hvar ni sett en nation på vida jorden,
sett eller läst om en i skrift, i bok,
mer än den finska ädel, käck och klok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
