vid detta trots? O nej, han står betagen,
klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
man ser, en eld är lös i djupet af hans barm,
och återskenet syns i anletsdrageu. Ett ögonblick, och se, hans eld har bredt sig ut,
så laugt ditt öga hinner, skönjes branden.
Hans ilbud flyga, nya sändas hvar minut,
och skaror svänga om, som skyndat bort förut,
och Her[zens bataljon har stormat stranden.
Sprängdt är hvart hinder för dess segerlopp,
en mäktig här i hjertat genombruten
och Abos kämpar skynda mot den opp,
och Gripenberg för fram sin Tavasthus’ska tropp
med högt hurra, i täta leder sluten. Se dessa män! Von Essen djerg vid svärdet van,
med Heideman och Hamsay vid sin sida,
se. hur i språng de rusa fram på blodad plan!
Och Lange, Kihlström, Bremer, l3röijer, Nordensvan
och tusen än, säg, om de lärt att strida?
Nu, ändthigt lösta ur ett hopplöst tvång,
se de med tjusning ärans kransar viras:
lång var förnedringen, de burit, lång;
nu har för dem grytt upp en hedersdag en gång,
och med en bragd för sekler skall den firas. Förgäfves tapper gör sitt motstånd än en här,
som sjelf till denna dag ej motstånd pröfvat.
Haj evskys blixtar skrämma ej: det namn, han bär,
så skönt, så fruktadt nyss, är dömdt att slockna här,
sin trollmakt afklädt och sin glans beröfvadt.
Dock än en strid. Hans rader fly, men snart
med nya massor ses han spetsen bjuda,
och Finlands kämpar hejda re’n sin fart;
da hörs, i fjärran än, men hvar sekund mer klart,
den stolta björneborgska marschen ljuda. Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,
i sträcktåg har han kommit framom tiden.
Ett jubel helsat ren hans kända toners ljud;
nu syns han. – Adlercreutz, som eldad af en gud,
för vid hans sida hans kohort i striden.
En stund blott flammar kampens låga än;
i nästa stund då är den re’n förbrunnen, |
