Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fröding och det svenska folklynnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här ha vi den svenska nationens stamfar och stammor
placerade på en värmländsk stenbacke att äta sitt bröd
i sitt anletes svett. Lars i Kuja kan, vad Almqvist anser vara svenskarnas styrka — »vara fattig när det gäller». Och
när den enkla visan om honom förklingat, sjunger tonen
en lång stund efteråt. Den fann resonansbotten i vårt väsen och den kan svälla ut till ett stycke kulturhistoria.
Vilken knotig och seg kultur är inte den svenska! Den
växer i allmänhet inte fort och inte högt, men den bär
alltid hoppets friska skott varje vår. God tid går fram och
ond tid, men jämnmodet och optimismen förbliva. Ena
dagen dricker den segrande svenske soldaten Khenvin i sin stormhatt med semlor som tilltugg och en världs jubel
kringbrusar honom, nästa dag står han och bänder sten i sin gamla backe med några slevar nävgröt som lockande
arbetslön. Det var fattigt i de små torvtäckta stugorna och
mörkret gapade ur skogarna. Men ur dem gick fram en
ras, som planterade segerfanor i Europa. Och när den
fick vända om hem igen och bli korpral igen från att ha
varit segerherre, så skedde inte återtåget med ryggen i krum och hopplösheten i hälarna som skuggan.
Korpralen gör sig bister,
han bär i sin tornister
en creneralfältmarskalkstav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
