Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Fröding och Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket mer bestyrkt, som man vet, att »törnroslärans präst»
hörde till Frödings allra äldsta bokbekantskaper.
Utan tvivel är Almqvist den längstgående individualist, som vår svenska litteratur har att framvisa. Att i full- komlig trygghet och omedveten oberördhet av all yttre
sedvänja leva just efter sin instinktiva egenart innebar för honom det sedliga idealet. Alla hans törnrosmänniskor äro en enda fortgående illustration till, vad en av hans tyska
föregångare, Friedrich Maxmilian Klinger, låter en av sina
hjältar yttra: »Var och en av dina skapade varelser måste
verka i sin ursprungliga, honom egendomliga, påtvungna
stämning.» Almqvist själv säger om rubinen, att den har
att inom sig utföra det evigas purpurdikt». Varje människa har en sådan dikt att utföra, en särskild sträng att spela på. Skulle det skorra i andras öron eller ljuda falskt mot samhällets lagar, så ha vi inte att bekymra oss därom.
Vi höra in under en högre harmoni än den samhälleliga,
ty nägon avsikt bör det ju vara med, att envar fått sitt särskilda kynne. Och för samstämmigheten i världen sörjer, menar den fromme revolutionären, Gud. »Gud väver, men
fråga icke likväl, huru han gör med brottslingens fasoner
för att få dem till blommor.» Vi ha blott att bygga på
den dunkla urgrunden i vårt väsen och »ve den, som bryter
sin karaktärs första stråt».
Lika stark är den individualism, som genomandas Frödings
diktning, ehuru den hos honom mer är en personlig fri- hets- och oavhängighetsträngtan, då den Los Almqvist var en underkastelse under förmenta gudomliga rådslut. Redan
bygdespelmannen Fröding sjunger på sitt trohjärtade lands- mål:
Ja vell int var strå äll kork,
int hö äll vesne bla,
i blåsten på sjön, i het å tork,
ja vell vare mä sjôl ända
– – – – – – – – – –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
