Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Fröding och Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kämpade poesiens urartning till världsdom mellan får och
getter och öppnade ögonen för den mänskliga människoskildringen. Visdom, mildhet och relativitetskänsla låg redan
i den syn på människornas liv, som Nordens åldrigaste
visdomsurkund, Havamal, sökte göra gällande: »Laster och
dygder de dödlige blandade i bröstet bära; ingen är så
felfri, att ej fläck han har, ingen så usel, att till intet han
duger.» Mer än en gång har denna humana syn reflekterats
i svensk dikt. Det var den, som besjälade Lidner, när han
proklamerade sig som uslingens vän och bror; det var den, som stänkte försoningens ljus över Fredmans och Mollbergs
miljö: »Ingen gemen, här ä bara korpraler.» Den samlar
sig till ett genomtänkt helt hos Almqvist och Fröding.
»Den djupaste djävul är om icke bror, dock säkert kusin
med den högste ängel», säger Johannes i Almqvists
»Amorina». Och hos Fröding är det den fattige munken, som talar samma språk.
Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Ty skall man ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
Låter oss själva förlåta oss,
så varda vi synderna loss.
(Fröding, En syn.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
