Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Poeten och människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ej hans rätta miljö. Men när han lutar sitt öra mot
strängen, då brusar hela världen ur hans harpa. Då är han
den starke — — — allbetvingarn, och alla de andra bara dansande toner i hans skala.
Denna gamla romantiska uppfattning håller nu för tiden på att dö undan. Vi äro vana att möta skalderna på gatan
i cylinderhatt, lackkängor och käpp med silverkrycka. De
äta middagar med börsmän och magnater, de ha aktier och rösta vid riksdagsmannaval. De finna sig väl med
samhället och samhället finner sig väl med dem. Poesien
hör med till ordningen för dagen och kan följaktligen vara ganska trivial. När därför någon gång den »verklige», den
gamle poeten dyker upp i vår väg, återfår poesien sin gamla hemlighet och tjuskraft. Den blir åter det stora undret: — hymnen, som stiger ur det sjuka bröstet, vinet, som spränger sin egen lägel.
Jag vill inte påstå att alla de gamla romantiska signalementen passa in på Gustaf Fröding. Men han hörde
till typen. Han var den siste i en lång rad av svenska
diktare, olika i mycket, men lika i ett: främlingskapet,
fågelfriheten och obetydligheten här i världen: Wivvallius,
Lucidor, Kunius, Bellman, Lidner, Stagnelius — en fattig
svensk poet och intet mer utom människa, men just därför så mycket renare poet och renare människa. Det är skönt att kunna låta alla draperingar och postament falla, när så behövs, men det är friare att inga ha. Förbindelserna, förtroendeposterna, samhälls- och partiställningen,
makten, äran — allt detta, som så ofta gör samhälls- människan större, gör lika ofta poeten mindre. Sällan kan någon tjäna två herrar, allra minst en gudom vid sidan av Apollo, lyrans och bågens gud, den strängaste av dem alla.
Inför denna ras av svenska poeter kommer man att tänka på en liknelse, som en fransk skald gjort. Bland
stormfåglarnas släkte finns där en — albatrossen, bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
