Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu är det så», började Nils, »att jag tänker ut i
verlden och lära något. Här i finnskogen blir det ingenting af en,
men nu har far så beslutat, att jag skulle resa bort på
bergsskolan och det redan i morgon.»
»Ja så», yttrade den gamle långsamt, och hans fårade
panna blef ännu mera allvarsam än förut. Annas hjerta slog
oroligt.
»Jag måste skynda hit och säga mitt farväl, gamle far», sade
Nils och fattade gubbens hand.
»Jag har intet öfver dig att besluta», yttrade Mats, »men
ett beder jag dig: haf Gud för ögonen, och blir du en
herreman, så förakta aldrig dina fattiga bröder i finnskogens
ödemarker. Kom äfven ihåg ditt löfte på midsommardagen; kom
ihåg, att icke endast skogen, himlen och heden voro dina
vittnen, utan äfven Fadren ofvan stjernorna. Min tid är snart
slut, men ännu i grafven skulle jag sörja, om Anna blefve
sviken.»
»Följ ett stycke», bad Nils, i det han vände sig till
Anna.
»Det var ett hastigt beslut, det der», mumlade fadren,
när de unga tu hade lemnat stugan.
Vid hvarandras sida tågade Nils och Anna fram på sina
skidor, ty äfven Anna liksom mången af finnskogens hurtiga
flickor var öfvad att färdas på skidor.
Hand i hand gledo de älskande två fram, men ingen
tycktes vilja bryta tystnaden. Afskedets stund gjorde dem
bägge beklämda.
»Så skall du då resa bort från finnskogen», inföll Anna
vemodigt.
»Ja, skall jag så», svarade ynglingen, »men sörj icke
derför, Anna. Min blomma från Löfsjöfallet glömmer jag icke,
och när jag genomgått skolan, bygga och bo vi tillsamman som
tvänne turturdufvor.»
»Men du blir en herreman då, Nils, och se’n är väl
finnskogens blomma för simpel kanske», återtog Anna, och
hennes klara öga såg i stjernljuset forskande på Nils.
»Nej, ser du», försäkrade Nils med värma, »skogens
undangömda blomma doftar lika skönt som hennes systrar i
palatset, och du är mig kär, ehuru du är en finnskogens dotter.
Men här i dessa skogar trifves jag icke längre, jag vill ut och
pröfva verlden något».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
