Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på detta ljufva minne; hon fruktade den närvarande stundens
verklighet och älskade derför att fördjupa sig i de flydda
dagarnes sälla minnen.
Nils, som vandrade omkring med sin kamrat, fick
slutligen se Anna. Han skyndade fram och helsade henne.
Anna var nu skönare än förr, ehuru något blek. Det
var blomman i sin fulla fägring, som nu stod framför Nils,
och han såg äfven detta. Främlingen kände sig äfven tilltalad
af Annas skönhet. Förtroligt lade han sin hand på hennes
axel, i det han, blickande på Nils, sade:
»Det tyckes växa vackra blommor i dina skogar, Nils.»
»Men så skall hon också blifva hustru åt Nils», utbrast
tvärsäkert en af finnarne, som närmat sig.
Främlingen fäste på Nils en skarp och forskande blick.
En mörk rodnad färgade den sistnämdes anlete; han förde
hastigt främlingen ifrån Anna och hviskade något i hans öra.
Icke kunde Anna veta, hvad Nils sade, men han undvek henne,
och hennes spanande öga såg tydligt, hurusom Nils fruktade,
att hans kamrat skulle tro, att han gjort sitt val bland
finnskogens flickor.
Så småningom hade Nils under vistandet vid skolan glömt
blomman på Löfsjöfallet, och han hade nyligen i en rik och
ansedd familj utsett sin brud och äfven fått hennes ja.
Orsaken, hvarför Nils sökte för kamraten dölja sitt forna
förhållande till Anna, var just den, att främlingen var en broder
till hans brud.
Den korta sommarnatten nalkades sitt slut, men Anna
stod ännu tyst och sorgsen qvar vid granen. Ack, hon var
glömd! Ryktet hade talat sanning. Lekarne och dansen på
Tallåsen afstannade, och morgonsolen smekte Annas tårade
kinder, när hon genom den doftande skogen vandrade mot sitt
hem. Visst var nu verlden mörk och tung, visst klappade
hjertat af saknad och smärta; men den susande skogen, de
doftande blommorna och foglarne, som sjöngo melodiskt i trädens
toppar, skingrade något hennes sorg, och gjorde, att hon snart
ej kände sig så ensam som förut. Och deruppe bodde den
bäste af alla vänner, den evige Fadren, och han hade ej brutit
sin tro, han hade ej glömt finnskogens blomma. När Anna
kom upp på Löfsjöfallet, der de snöhvita häggarne doftade
omkring henne, sjöng hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
