Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var så, som flickan sade; men så länge det ännu fans en smula
hopp qvar, ville hon icke tro ryktet. Nils hade i början
skrifvit till henne, och allt var godt och väl; men brefven
hade blifvit färre och kyligare, och likt blomman, hvilken
känner de ännu svaga nordanvindarne, kände äfven Anna, att
Nils icke älskade henne nu som förr. Sorgen, den djupa,
hemliga sorgen, bodde i hennes inre, men, som sagdt, ännu
hoppades hon, och nu, när Nils efter några års bortovaro
återvände hem, skulle hon väl få svar på hjertats ömma frågor.
»Han kommer», ropades i korus, och snart stod Nils
jämte en annan ung herre på gården. Finnskogens son hade
blifvit mycket förändrad. Den högresta gestalten bar en fin
herredrägt; hans vårdade mustascher och stolta hållning gjorde,
att äfven de bland ungdomen, som varit mest tillsammans med
honom, drogo sig försagda tillbaka.
Anna hade velat skynda fram och sluta den älskade
ynglingen i sin famn, men hon vågade icke. »Han älskar mig
kanske icke mera, och han är nu en fin herre, men jag är en
fattig och obildad flicka», hviskade hon. Visst stod der fram
för hennes minne en norrskensnatt, då han trofast slöt henne
i sin famn och förklarade, att han aldrig skulle glömma
finnskogens blomma; men han var en olärd finne den tiden och nu
— — — ack, hennes förstånd sade henne: »Nu passar jag
icke för honom», men vid denna tanke drog sig hennes hjerta
tillsammans at smärta.
Sedan Nils helsat sina föräldrar, kom han åter ut på
gården, och nu började dansen. Nils och hans kamrat stodo
med blossande cigarrer och sågo på, under det de talade om
folklifvet, »huru som det, ehuru oftast något rått, dock var
ganska roligt att betrakta.»
För endast några år tillbaka hade Nils icke tyckt, att
det var något »rått» i ungdomens dans på Tallåsen. Nu
blickade han med ett förnämt leende på de dansande paren. Han
hade gjort stora framsteg i skolan, den hurtige finnen, men
han hade tyvärr blifvit högmodig; han hade glömt gamle Mats
varning: »Förakta aldrig dina fattiga bröder i finnskogen!»
Omgifna af sommarnattens lätta skuggor sväfvade de unga
kring den smyckade stången, och fiolens toner öfverröstade
fåglarne, som sjöngo från träden. Anna deltog icke i dansen.
Tyst och sluten satt hon vid granen, der Nils och hon en
sådan sommarnatt stodo framför hennes far. Hon såg tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
