Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagakarlen, en annan gång åter om hemmets bygder, om Vermlands
skogar och dalar. »Ack Vermeland, du sköna, du härliga
land», jublade odlaren.
Jan Petter bodde ensam i en liten stuga. När hösten
kom med sina långa qvällar, gick jag ofta ned till honom,
vanligtvis satt han då med sin »näfverkunt» vid den flammande
brasan och åt sin aftonmåltid, sitt med svett och möda
förvärfvade bröd, men var måltiden slutad, stoppade han sin »lergök»
och rökte friska tag.
När araben efter en mödosam färd i öknen kommer till
den grönskande oasen, slår han upp sitt tält och hvilar ut,
hans stela anletsdrag lifvas åter, och för sina medvandrare
berättar han vackra sagor i qvällens timmar. Jag kom stundom
att tänka på detta, när jag såg Jan Petter vid brasan. Hans
skrofliga, väderbitna anlete syntes yngre, ett uttryck af barnafrid
lägrade sig deröfver, när han satt vid härden efter slutadt
arbete, och vackra sagor hade äfven han att berätta. De voro
visserligen icke hemtade från arabernas skiftande och brokiga
sagoverld; om »Tusen och en natt» hade han ingen aning, men
månget drag från Venerns och Frykens stränder hade han att
förtälja. Dessutom berättade han ett och annat om Karl den
nionde, hvilken med rätta bör vara kär för Vermlands folk.
Mången vinter har nu snöat, mången vår har smyckat
jorden, sedan jag satt hos gamle Jan Petter; gyllne ax vaja
för vinden, der odlaren från Fryksdaln svängde sin yxa i
solskenet, och troligen hvilar nu den trötte arbetaren under torfvan,
ty han har icke på flere år varit till Dalarne. Mången saga,
som gubben förtäljde vid brasan, har flyktat ur mitt minne,
men berättelsen om Hanna mins jag ännu. Pipan fick
ohjelpligt slockna, när han talte om henne. Jag kom att tänka på
fänrik Stål, berättande om Lotta Svärd, när Jan Petter
förtäljde den väna Hannas saga. Vill du höra den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
