Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkan, hvilken aftecknade sig i fjerran vid sjöns östra strand.
Likt en allvarlig evighetsvink böjde sig hennes hvita torn,
pekande upp mot en högre verld, och hennes klockor manade
folket att tänka på ljusets och glädjens anade land. De sväfvade
hän öfver sjö och strand dessa toner, och männen, hvilka
hade afkastat sina rockar och nu sutto i skjortärmarna arbetade
flitigt med årorna för att i rätt tid hinna fram till kyrkan.
Äldre män och qvinnor samt barn sutto under tiden ifrigt
samtalande, och stundom tonade en sång öfver vågen
På de slingrande vägarne syntes ock högtidsklädda
människor. Der går en gammal gumma framåt; hon knäpper
händerna andaktsfullt kring psalmboken och hviskar en bön, när
klockorna ringa. Der åter stapplar en gammal, gråhårig gubbe
fram med sin nötta staf, och äfven han, den trötte vandraren,
påskyndar sina steg. De blicka bort till templet, dessa gamla,
och deras blickar tyckas säga: »Snart skola vi slumra vid dina
murar i den åker, hvars skördar aldrig slå fel; snart skola vi
gömmas i den vigda jord, der hvetekornet nedmyllas, tills
evighetens morgon gryr».
Men hvilka äro dessa unga plantor, denna unga skara,
som i dag samlats vid templets murar, på de dödas åker?
Det är församlingens nattvardsungdom; de unga skola i dag vid
altaret afgifva sina heliga löften. Betrakta dessa barn! De
äro vandrare äfven de på denna jord, men de hafva icke ännu
gått så långt på vägen, de hafva fröjdats och jublat i lifvets
vår, sorgerna hafva flyktat så lätt, och ingen fåra är plöjd på
deras anleten. I dag är dock mångens blick allvarlig. Stilla,
ja nästan bäfvande intaga de sina platser i koret.
Hvem minnes icke denna dag! Jag glömmer aldrig den
vänlige lärarens ord vid läsningens slut. Han omtalade för oss,
att lifvets soliga vår var flyktad, att lifvets strid är hård för
mången, och att tusende seglare på verldens haf lidit skeppsbrott,
för tid och evighet. Lärarens öga tårades, när han sade oss
detta, och äfven vi greto. Vi kommo plötsligen under vår
glada lek att tänka på lifvets allvar. Barndomen var slut, hade
läraren sagt. Blommor och fåglar, bäckar och träd, allt allt
tycktes hviska: »Farväl, kära barn». Och när vi stodo der
framme vid det löfprydda altaret, sjöngo föräldrar, syskon och
vänner:
Min vår har flytt, min barndom är förliden,
Mot andra da’r jag föres fram i tiden,
Lik flyktingen, som, från sin lugna strand,
Af stormen drifs mot obekanta land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
