Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det började lida mot qvällen. På Fryken syntes en och
annan båt ila fram med sitt hvita segel. Vi vilja göra ett
besök i en af dessa snabt framskyndande farkoster. Seglarena
äro två af dessa unga, som i dag blifvit påminta om, att de
skola börja seglingen på lefnadens haf, det stormiga verldshafvet.
De unga äro Hanna och Erik från Björknäs.
»Talte inte prosten vackert i dag, tyckte du Erik», frågade
Hanna och såg så allvarligt på den unge seglaren. »Jag kunde
ej låta bli att gråta, när han talte om vår flydda barndom».
Erik var på långt när ej så känslig som Hanna. Han
skrattade åt hennes fråga.
»Att du kan skratta, Erik», återtog Hanna, och ett moln
af förtrytelse förmörkade några ögonblick hennes vackra anlete.
Liksom den klara källan, i hvilken solen speglar sig, plötsligen
blifver mulen, när skyarnes dok drages öfver himlen, så mulnade
äfven den unga tärnans nyss så glada blick. Hon var sjelf,
den täcka nattvardsflickan, så allvarsam och rörd af dagens vigt,
att hon ville, att äfven Erik, den ystre Erik, skulle vara det.
»Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, han for vida
som jagande falk», gnolade den oefterrättlige Erik, och hans
öga såg käckt ut öfver sjön. Han kände litet af vikingalynnet
hos sig, den unge Vermlandssonen, der han stod och skötte
sitt segel.
Erik var en för sina år storväxt och stark gosse. I den
ystra leken var han alltid främst, och kamraterna hade derför
en viss respekt för honom; ty äfven denna tid vet man att
värdera och gifva erkännande åt den öfverlägsne, och man
smickrar icke hvarandra under barndomen. Det är sanning i
loftalen denna tid, man säger så rätt fram, hvad man menar.
Hanna, som nyss talte så allvarligt, var en ovanligt täck
flicka. Likt den skimrande daggen under sommarmorgonen låg
oskuldens och barnets frid utbredd öfver hennes anlete. Hon
hade varit prostens tacksammaste lärjunge, och hennes svar
under förhöret i kyrkan hade ljudit klara och säkra. Förstånd
och kraft lyste fram ur den sextonåriga tärnans blick, ehuru
barnasjälens ängel tittade fram genom rutan. Och han blickade
så älskligt fram, den gode ängeln, genom ögats fönster, att
äfven Erik en stund slutade med sin vikingabalk och började
tänka på Hannas ord.
»Talte vackert, sa du Hanna. Ja, det var allt vackert.
Jan och Ola från Berghult greto, men jag kunde ej», erkände
Erik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
