Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den unga flickans anlete lyste af glädje. Hon var glad
deröfver att hennes barndomsvän erkände, att det »varit vackert»
denna dag.
Från vester närmade sig på himlen en mörk sky, hvilken
fäste Hannas uppmärksamhet, och detta var väl orsaken till,
att hon ej talte mera om prosten och hans vackra tal.
»Du ska’ få se, att vi få stygt väder, innan vi komma
hem. Var försigtig med seglet, Erik», bad flickan.
Solen gömdes småningom, och en dyster skugga bredde
sig öfver sjön. Luften kändes tryckande, ett förebud till stormen.
Denna lät icke vänta på sig. En klar blixt korsade den mörka
rymden, åskan rullade doft, vågorna gingo höga och häftiga
vindstötar höllo nästan på att slita bort seglet.
Erik var emellertid vid det bästa lynne; mången stormig
dag hade han varit ute på Fryken. Stolt stod han och
blickade ut öfver vågorna, i det han gnolade:
»När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande haf;
Låt det gå, låt det gå: den som stryker är feg;
förr’n du stryker gå hellre i qvaf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
