Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Berättaren tystnade och såg upp. Han blickade med en
segrares min på sina åhörare, och det intryck, som senare
delen af hans berättelse gjort på dem, var verkligen både djupt
och varaktigt. Guldet har alltid varit föremål för menniskans
begär, tusende och åter tusende hafva för det samma uppoffrat
samvetsfrid och ro, lif och ära, vänner och bröder; guldet är
en makt i denna verld. Men det är ett »fata morgana» en
hägring, ehuru skön för mången; det lemnar hjertat tomt och
otillfredsstäldt, liksom den hägrande oasen i öknen, hvilken ej
heller gifver svalka och vatten.
Åhörarne sågo på berättaren, att hans uppgifter om
guldlagren i Kalifornien voro sanna, ehuru första delen af hans
föredrag var mycket tvifvelaktigt. Man var icke heller förut
i bygderna vid Fryken alldeles obekant med Kalifornien och
dess slumrande millioner, ty en och annan utvandrare hade i
sina bref till de hemmavarande skildrat förhållandena i
guldlandet.
Hanna, den fattiga Hanna, stod tyst och lyssnade. Hennes
öga var fäst vid den älskade Erik, och hur hon såg och åter
såg på ynglingens blixtrande öga och uppmärksamma utseende,
drog ett moln öfver hennes anlete, som nyss förut strålat af
glädjens solsken. Han blickade sorgset fram, den gode ängeln
bakom rutan, en aning, en gryende misstanke sargade hennes
ömma, trofasta och älskande hjärta. Hennes blick sökte och
mötte ynglingens, men Erik tycktes icke länge kunna spegla
sig numera i de två klara och rena källorna, och dock hade
det förut varit hans högsta glädje att skåda dit in och läsa
om kärlek och tro. Der hade funnits för honom i Hannas öga
en hel verld af fröjd, en framtid full af förhoppningar och
solljus. Men nu vände han hastigt bort ögat från sitt hjärtas
vän, han blickade endast på berättaren.
De unge männen sutto kring bordet, så länge en bit fans
qvar af talgdankarne, och när det sista ljuset slocknade, var
Vermland, den kära fosterbygden med sina susande furuskogar
och blåa sjöar, mycket för trångt för ynglingarne. Hemmets
dalar, der lifvets vår bundit sina kransar och der vänliga minnen
logo, voro icke mera så kära, det allsmäktiga guldet var nu
mera älskadt än fädernejorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
