46 (Bland furor och granar)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

purpurstrimmor i öster bådade slutligen solens uppgång, den väldiga,
värmande verldsfacklan höjde sig öfver bergen, men i ynglingens
själ uppgick ej glädjens och hoppets sol.

Trött af det rastlösa gåendet, satte han sig ned i skogen.
Han framtog sin laddade revolver och betraktade densamma
med en hemsk blick. Ynglingen tänkte på de mörke
stigmännen, som beröfvat honom hans guld, men hans tanke tycktes
få en annan riktning, och ännu mörkare och dystrare blef ögat.
Han betraktade än en gång de blanka piporna, såg sig skyggt
omkring och mumlade: »Det blefve kanske lugnt se’n.»

Då tonade plötsligt en klar sång genom skogen. Det
var en välkänd sång:

»I Vermland, — ja, der vill jag bygga och bo,
Med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarne sjunga sin ljufliga sång —
Vid den vill jag somna så stilla en gång.
Och hvila i Vermländska jorden.»

Erik lyssnade med återhållen andedrägt. Hvar hade han
hört denna klara stämma? Månne ej i Vermlands skogar?
Den föreföll så bekant. De kära hemlandstonerna kommo
emellertid närmare, och ynglingen smög sig fram för att se, hvem
sångerskan — han hörde, att det var en qvinna — kunde
vara. Gömd af träden, stälde han sig nära vägen, der hon
skulle gå fram. Och hon kom. Den unge mannen betänkte
sig en stund, han kastade en sorgsen blick på sina kläder, hans
kind färgades af en mörk rodnad, men han störtade slutligen
fram under utropet »Hanna!»

Det var hon. Manad af sin kärlek hade hon företagit
den långa resan och med tålamod burit alla dess svårigheter;
utan att tröttna hade hon en längre tid vandrat omkring bland
de vilda och laglösa guldgräfvarne för att uppsöka den älskade
och erbjuda honom sin hjelp. För att icke behöfva röra vid
det återstående af den penningsumma, hon medförde och som
kanske behöfdes för hemresan, antog hon på kortare tider arbete
hos sina landsmän.

»Erik», utropade Hanna och såg förvånad på den ruskige
mannen. Han hade blifvit mycket förändrad, men snart
blickade hos flickan den gode ängeln fram genom ögats spegel; han
blickade så skönt mot den återfunne. Det var dock Erik, den
älskade Erik, och hur hon såg in i hans öga, försvann det

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/furoroch/0054.html

		Bland furor och granar / 46 (1888) Author: Lars Lunell Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|