Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dystra och vilda uttrycket derstädes. Själens natt skingrades,
det blef ljust derinne. Kära minnen hopade sig för ynglingen,
rena minnen från barnets vår logo emot honom, och kärlekens
sol strålade åter. Den brännande törsten efter guld försvann
med ens, han kände sig rik i all sin fattigdom, och der han
gick med Hannas hand i sin föreföll honom lifvet åter så skönt.
Ack, kärleken är den sol, som värmer hela skapelsen.
Hvad vore lifvet utan kärlek? Hvad vore jorden utan denna
blomma, hvilken förljufvar äfven den törniga stigen för så mången
pilgrim här nere? I sanning! funnes ej den sköna himlagästen
ibland oss, skulle allt blifva mörkt och dystert, menniskan skulle
då känna sig olycklig, ty äfven hon, liksom den store skaparen,
vill älska, och derför blir ett hjärta, der kärlekens och
evighetens hopp bo, så förnöjdt och rikt.
De unga två satte sig ned. Det var mycket att fråga,
att berätta om hembygden. Solen höjde sig högre på himlen,
fåglarne sjöngo och jublade, liksom de velat gifva tillkänna sin
glädje deröfver, att tvänne hjärtan funnit hvarandra på den
främmande jorden.
»Hur kunde du, Hanna, företaga en sådan resa? Du
måste älska mig mycket», sade Erik,
»Ja, ser du Erik, jag tyckte, att lifvet utan dig var utan
värde för mig, och när jag hörde dina motgångar, beslöt jag
att försöka hjelpa dig och blifva din räddarinna», genmälte
Hanna långsamt.
»Ack, du har så blifvit», utropade Erik och slöt den
väna flickan i sin famn. »Om du ej kommit, hade jag kanske
i denna stund» — ynglingen sade intet mer, och Hanna satt
tyst och tänkte på den afbrutna meningen. Med förskräckelse
fick hon se, huru Erik kastade en blick på revolvern, som stack
upp ur hans rockficka, och nu förstod hon meningen af de ord,
han yttrat. Hon utropade:
»Gud vare lofvad!»
»Men hur komma hädan från detta olycksaliga guldland?»
frågade ynglingen bekymrad. »Jag är fattig och arm, som du ser.»
»Jag har penningar till hemresan, penningar, som dina
föräldrar sändt till dig», omtalade Hanna. Hon förtäljde icke,
att hon under flere år sammansparat en del af den medförda
reskassan.
När Erik och Hanna kommo fram till guldfältet, voro
deras landsmän i fullt arbete. Svetten droppade från deras
anleten, Amerikas sol var varm, och arbetarnes törst efter guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
