Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det finnes mycket skönt i naturen och lifvet, ehuru ingen gjort
henne uppmärksam derpå. Hon hörde att forsen, som brusade
fram emellan klipporna i skogen, talade om kraft och mod, att
fågeln sjöng om lifvets glädje. Blommorna tycktes henne hviska
om skaparens godhet, och när hösten kom och böjde den ned
till tufvan, tänkte hon på kyrkvallen och grafvarne der. Mången
skön tanke, som uppsteg i hennes själ, gjorde henne glad och
nöjd, der hon i skogen vallade sin hjord. Hon förde i sådana
stunder det enkla vallhornet till sina läppar, för att tolka hvad
hon kände, och hennes toner återgåfvos af eko långt bort i
bergen. Hon såg dock nu ej så glad ut som vanligt. Hon
satt tyst vid Svärds sida och en viss oro röjdes i hennes röst,
då hon plötsligt frågade:
»Har du sett Vass något dessa dagar?»
»Nej», svarade Svärd, »men hvarför frågar du så?»
»Jag har tyckt, att han sett så mörk ut i hågen, se’n
jag vägrade att blifva hans hustru», sade Anna.
»Jag har icke betraktat honom, emedan jag helst velat se på
dig; men har han förolämpat dig, så tala om det. Har han sagt
något ondt åt dig?» genmälte Svärd och tryckte Anna in till sig.
»Nej», svarade hon vemodigt med en ton, som kom Svärd
att tro motsatsen.
»Anna lilla, nu skall du tala om, hvad Vass har sagt åt
dig. Jag skall låta honom veta, hvad det vill säga att tränga
sig mellan barken och trädet», återtog Svärd, och hans öga,
nyss så fridfullt, blixtrade till.
»Ja», svarade Anna, och en tår dallrade i hennes öga,
»se’n jag afslog hans frieri, har jag ständigt fruktat hans mörka
blickar. Jag har ryst, när han betraktat mig, och i fjor, när
jag var borta i skogen vid »fäbodvallarne» och stod en qväll
och såg bort öfver sjön, just då solen sjönk bland bergen, kom
Vass och började språka om ett och annat. När jag då sade
honom, att du var min fästman, yttrade han med hotande ton:
»Det var en gång ett brudpar här, som aldrig såg qvällen komma
på bröllopsdagen.» Dessa ord göra mig så orolig, käre Svärd.»
»Var ej rädd, kära Anna; jag skall försvara dig i lif
och död, och låt ej sâ’na enfaldiga hotelser förstöra vår sällhet»,
tröstade Svärd.
»Ja, förlåt mig, men jag fruktar, att något ondt skall
träffa dig. Jag såg dig vid »midsommarsvakan», der du stod,
klädd i uniform; men du var långt borta, och det skall ej
betyda godt, säges det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
