Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin dans utför klipporna, liksom de hade fröjdats öfver sin
frihet, och de blyga sipporna på sina tufvor vid stranden
nickade så vänligt mellan de här och der ännu qvarliggande
snödrifvorna. Kyrkklockornas toner fördes hän öfver sjön, döende
bort i det fjerran blå, under det högtidsklädda menniskoskaror,
manade af klockornas ljud, skyndade hän till kyrkan. Allt var
så ljufligt och stilla; man hade kunnat höra naturens hjärta
slå, och mer än en af de till helgedomen vandrande tänkte
hvad skalden med dessa ord uttryckt:
Ack! när så mycket skönt, i hvarje åder
Af skapelsen och lifvet sig förråder,
Hur skön då måste sjelfva källan vara,
Den evigt klara!
På en smal stig, som genom skogen ledde fram till kyrkan,
vandrade tvänne personer. De hade gått ganska långt på
morgonen och satte sig nu att hvila vid en af de väldiga furorna.
Det var den unge soldaten Svärd och Anna, hans käresta.
Svärd var en ung ståtlig man, klädd i sina fäders drägt,
och den långa blå rocken med uppstående krage samt den
bredbårdiga hatten klädde honom väl. Han var en af dessa
kraftiga män, hvilka nordens hårda natur uppammar. På hans
ansigte hvilade detta drag af djupsinnigt allvar, hvilket man
ofta återfinner hos den med arbetet och försakelsen tidigt
förtrogne dalkarlen. Hans kinder buru helsans färg, ehuru
barkbröd under månget missväxtår måst tillgripas i hans hem för
att afvända hungersnöden derifrån. Och dock älskade han,
liksom alltid Dalarnes folk gjort, sin fattiga hembygd, och han
var stolt öfver att räknas bland dess söner. I historia, i saga
och sång hade han läst och hört om fädrens stordåd, och i
hans hjärta bodde, liksom hos mängden af Dalarnes inbyggare,
bilden af Gustaf Vasa, hvilkens sagolika äfventyr bredt ett
romantiskt skimmer öfver Dalarnes historia, hvilken ännu alltid
hos folket närer en viss stolthet öfver den del fädren tagit i
fosterlandets öden samt hugen att, om det gäller, häfda sin
gamla ära.
Härpå tänkte dock Svärd icke nu. Hans mörkblå öga
hvilade på den kära Anna. Hon var ett af dessa väna
naturbarn, hvilka liksom Linnéan växa på den hårdaste och
ogästvänligaste mark. Hon var en Dalarnes dotter, hjärtlig, frimodig
och glad. Uppväxt och fostrad i skogen, älskade hon den
samma och trifdes så väl i granarnes skugga. Hon såg, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0059.html
