Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Lycka och välsignelse, du Svärd och Anna, af Gud, som
äktenskapet stiftat hafver.»
Kort derpå svängde tvänne ryttare in på gården och höllo
med sina hästar framför dörren. Det var tvänne soldater i
uniform, hvilka, sedan Svärd och Anna med de öfriga gästerna
kommit ut på trappan, ur minnet uppläste lyckönskningar dels
i bunden, dels i obunden stil. De svängde sedan om sina
hästar, hvarvid de dagen till ära aflossade tvänne skarpa skott.
Efter denna hyllning stego ryttarne af och följde med in i stugan.
Vid ett bord i den så kallade »kåven» satt gamle korpral
Munter med en skara unga kullor och pojkar omkring sig.
Gubben hade fått det angenäma uppdraget att ur den på bordet
stående flaskan skänka i en och annan dram åt dem, som tittade
in till honom, och detta, jämte den uttryckliga föreskriften att
dricka dem till, gjorde kanske, att gubben var vid något
lifligare humör än vanligt.
Gubben Munter var mycket uppburen af ungdomen, ty
han hade varit med, der det »osat hett», och saknade aldrig
åhörare, när han satt i sitt torp de långa vinterqvällarne.
Förutom en mängd berättelser från den tiden, då »det var så
kallt, att elden frös i spisen och så mörkt, att pertan, som
brann i väggen, icke syntes» — från Karl XII:s tid — hade
han äfven mycket att förtälja om sina egna bragder.
»Jag tycker om er, fastän ni ej voro med, då krutet
fans upp», sade gubben och tömde sitt glas.
»Vi önska, att gamle Munter får länge lefva på jorden»,
svarade en af pojkarne.
»Berätta oss nu något från kriget», bad en hurtig dräng,
som slagit sig ned invid den gamle.
Nu var gubben inne på sitt älsklingsområde och dertill
upprymd och glad. Han höjde sin kraftiga gestalt, hvilken
ännu föga böjts af åren, tog fram sin dosa, ur hvilken han
fortskaffade en »buss» i munnen, »drog valk vid ögonbrynen»
och såg mäkta bister ut. Han stötte i golfvet med sitt träben
för att få slut på de glädjeyttringar, som hördes från hans
åhörare, aftog hatten från de hvita lockarne och började:
»Ni må tro, att jag varit med, der sjelfve hin skulle
hafva darrat som ett asplöf. Se detta minne från ofredens
dagar! Det har blåst nordan många gånger, sedan mitt ben
reste till skogen; men den dagen minnes jag än, och en liten
historia om broder Lustig skolen I få höra. Det var sista
dagen han läste sitt »fader vår».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
