Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längre hann gubben ej; en plötslig tystnad afbröt sorlet
i det yttre rummet, och gubbens åhörareskara öppnade dörren
för att se, hvad det var, som så hastigt gjorde slut på
munterheten derinne.
En sergeant stod vid dörren och uppläste följande order:
»Soldaten N:o 15 Svärd infinner sig vid kyrkan i qväll för att
mönstras och aftåga till Finland».
Om åskan hade slagit ned bland de glada gästerna, hade
hon ej kunnat framkalla ett starkare afbrott i den allmänna
glädjen. Att krig stod för dörren, visste man; men att det så
skulle afbryta Svärds glädje på denna dag, hade man ej kunnat ana.
Anna blef så blek, der hon satt, iklädd sin mormors
brudklädning, och den enkla krans, som hon bar på hufvudet,
afstack så bjärt mot den bleka kinden. En sky af sorg bredde
sig äfven öfver »fästersvennens» nyss så glada anlete; men han
qväfde den tår, som ville förråda, huru smärtsamt det nu var
att skiljas från sin trolofvade. För hans minne flögo
ovilkorligt hennes ord, huru hon sett honom så långt borta vid
»midsommarsvakan». »Det skall icke vara ett godt tecken», hade
hon sagt.
Han steg upp och fattade hennes hand, i det han
förklarade:
»Nog blir det svårt att skiljas vid dig, Anna, och det
kan väl hända, att jag ej återser dig mera; men fäderneslandet
är ock min brud, och det kallar mig nu. Jag har alltid önskat
att en dag få strida för mitt fosterland, för min sköna
hembygd, det gamla Dalom; men nu menar jag nog, att budet kom
mig något oväntadt uppå.»
Snart stod Svärd iklädd sin krigaredrägt. Han tryckte
sin Anna ännu en gång till sitt bröst, och en kyss borttog
tåren från hennes öga.
»Gud vare med dig!» önskade gubben Munter, då Svärd
försvann i krökningen af skogsvägen.
Vass hade ock fått order att tåga ut till kriget; men
han såg mycket glad och förnöjd ut och kastade en
triumferande blick på Anna, då han senare på aftonen i närheten af
kyrkan, der krigarne samlats, tog farväl af henne. »Nu kan
allt ändras, och nog skulle det ha’ ändrats ändå», mumlade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
