Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligen inträdde hans sköterska, och vid den blick,
som nu mötte henne, uppgaf hon ett rop af glädje.
Svärd erinrade sig nu, att det var denna flicka, som
ledsagt honom från slagfältet, och hennes vandring bland de döde
rann honom i minnet. Han frågade med matt röst:
»Hvar äro mina kamrater och den öfriga hären?»
»Den svenska hären är långt härifrån, och många strider
hafva de utkämpat, se’n du var med. Du var svårt sårad, och
länge har jag trott mina omsorger om dig vara fruktlösa; men
nu börjar jag hoppas», yttrade finskan och strök håret ur
krigarens panna.
»Hur skall jag, en fattig soldat, kunna belöna en sådan
godhet?» återtog Svärd.
»Derom skola vi icke tala», sade flickan, »hvad jag har
gjort för dig, anser jag blott som en kär pligt mot våra bröder,
svenskarne. Den jag sökte på heden, behöfde ingen hjelp mera.»
Veckor och månader förflöto. Svärd låg qvar på sitt
läger; men den omsorgsfulla vård, han vederfors, mildrade hans
smärta och helade hans sår, och en dag kunde han stiga upp
från sin sjukbädd och efter ännu några dagar vandra ut i Guds
fria natur, hvilken nu syntes honom dubbelt skön.
Nästan återstäld, ehuru ännu ganska matt och kraftlös,
vandrade han en dag något längre från stugan än vanligt.
Sommaren hade åter prydt naturen. De höga granarne susade högtidligt
på mon, och Svärd tyckte sig åter vara bland Dalarnes berg.
I granens sus och forsens dån hörde han hemlandstoner, och en
frisk känsla genomströmmade hans aftärda lemmar. Han satte sig
på en tufva, under det hans tankar vandrade bort till Anna.
»Ack, du min kära Anna», utropade han, »nu kan jag
hoppas snart få se dig åter, älskade vän, från hvilken jag så
grymt skildes. Men hur’ skall jag kunna löna denna ädla
flicka, som skänkt mig lif och helsa åter! Hur’ skall jag
kunna gälda all hennes godhet emot mig! Jag vet, jag kan
det ej, men belöna henne du, Gud, som det kan och förmår!»
Högljudda röster från skogen störde Svärd i de ljufva
drömmarne. Knappt hade han hunnit stiga upp, förrän han
såg sig omringad af en hop vilda ryssar, hvilka ströfvade fram
i trakten och vid det de smögo fram genom skogen blifvit varse
den svenske soldaten. Svärd ville fly, men var dertill för svag,
och snart var han fångad af fienderna, som antydde honom att
utan vidare omständigheter följa dem. Framåt gick det —
hvart visste icke vår hjelte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
