Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O, skall jag icke ens få säga farväl till min ädla, trogna
vårdarina. Hvad skall hon tänka om mitt plötsliga
försvinnande», suckade han; men derpå tänkte han, att det vore
lyckligt, om de vilda råa krigarne icke upptäckte stugan, der han
vistats.
Det susade så vemodigt i skogen: den sjöng sitt farväl
till främlingen, som i dess skydd vunnit lifvet åter och nu
lemnade den, för att aldrig återse den mera.
* *
*
Väldiga snömassor prydde granarne kring Annas stuga,
och snödrifvorna hopade sig mot fönstren. En och annan stjärna
blickade fram ur de mörka snöfylda molnen, men gömdes åter
snart. En munter brasa flammade på härden och kastade sitt
sken på Anna, som blek och aftärd, satt vid fönstret med sitt
arbete. Den förr så hurtiga och glada flickan bar nu ett sorgset
och nedstämdt utseende. Tvänne år hade nu förgått, sedan
Svärd tågade bort till kriget. Inga underrättelser hade
ankommit från honom, förutom det bref, som meddelade henne,
att han anländt till Finland, och hvilket, fullt af mod och
tillförsigt, af kärlek och hopp, nu var nästan oläsligt till följd af
de sorgens tårar, hvarmed Anna sedan så ofta fuktat det.
Hennes tankar vandrade fjerran hän till det främmande
land, der hennes kärleks vår sköflats af döden, såsom ryktet
vetat förmäla. Der såg hon honom, den älskade ynglingen,
ligga blodig och döende på slagfältet, och ingen kärleksfull hand
torkade blodet från hans panna och mottog hans sista suck.
Ack, hon hade så gerna velat vara vid hans sida för att än
en gång se de kära dragen. Arbetet hvilade i hennes knä, och
hennes inbillning blef allt lifligare i samma män stormen rasade
mäktigare der ute i granarne, hvilka stodo vakt kring stugan.
Men plötsligen rycktes hon ur sina drömmars verld af knarrande
steg ute på snön.
»Ack, om det vore Svärd», suckade hon, och en stråle
af hopp upplyste de sorgsna dragen.
Men hennes anlete öfverdrogs af en dödlig blekhet, när
den inträdande syntes i dörren. Det var Vass, som nu,
hemkommen från kriget, besökte Anna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0067.html
