Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Är detta ditt sista ord, Anna, så hör nu äfven ett ord
af mig. Vill du ej bli min, så skola vi bägge dö, du först
och jag sedan. Jag har nu väntat länge nog; men först en
kyss, den första och den sista», sade Vass och grep Anna med
sina starka armar.
Anna uppgaf höga rop af förskräckelse, men hvem skulle
höra henne här i den ensliga skogen, långt borta från den
bebodda bygden.Hon såg med föräran, huru Vass blickade efter
den mot tufvan stälda bössan. Hans öga blixtrade, lidelse och
vrede afmålades i de hårda, vilda dragen.
Då grep en kraftig hand tag i Vass’ nacke och slungade
honom så häftigt till marken, att han sanslös blef liggande.
Anna, som ock nästan förlorat sitt medvetande af förskräckelse
öfver den fara, som nyss hotat henne, blickade ännu mera häpen
på befriaren; men endast ett ögonblick, hvarefter hon störtade
i hans famn. Det var Svärd, om han sjelf eller hans vålnad
hade hon ej klart för sig, men hans varma kyssar öfvertygade
henne snart, att det ej var någon synvilla eller drömbild, och
hon smög sig hänryckt till hans bröst, utan att gifva sig tid
att öfvertänka möjligheten af, att det var han, den som död
begråtne, hvilken höll henne sluten i sin famn.
»Lefver du, eller är du död?» utropade hon slutligen och
såg med glädjestrålande ögon in i hans, på samma gång hennes
blick uttryckte en bäfvande fruktan, att allt dock var en
försvinnande dröm. Hon hade ju så mången gång förut i
drömmen, ja vaken sett honom.
»Ja, jag lefver, och nu skola vi aldrig mera skiljas»,
jublade Svärd.
Hvad Vass tänkte, då han, ännu halft medvetslös, reste
sig och, lemnande sitt gevär i sticket, rusade bort, veta vi ej;
men visst trodde han, att det var Svärds hämnande vålnad,
som stod der vid Annas sida. Svärd grep den på marken
liggande bössan och kastade den till ögat; men ögonblicket derpå
slungade han den ifrån sig. »Han är ej värd en ärlig kula»,
yttrade han till Anna, i det han fattade hennes händer med
sina och blickade henne trohjärtadt i ögat.
»Känner du igen mig efter så många års frånvaro, min
kära Anna?» sade Svärd och slöt henne i sin famn.
Hon lindade sina armar om hans hals, och hennes varma
glädjetårar voro hennes svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
