Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
sommarnatten sänkt sig närmare jorden och se’u, när solens
strålflod väller fram, så småningom åter höjt sig för att ännu
mera värma och lifva naturen.
Jorden stod prydd i sin högtidsskrud. I de lummiga
träden sjöngo fåglarne sina vackraste sånger, och den dagg-
fylda marken, der spindelnäten tydligt aftecknade sig mellan
buskar oeh qvistar, var prydd med blommor, hvilka nu öppnade
sina tårfylda kalkar och vaknade efter nattens ljufva drömmar.
Häggarne prunkade i sina snöhvita mantlar uppe i skogsbacken,
och de höga, allvarsamma granarne, prydda med röda, glänsande
kottar, bugade sig högtidligt för vestanvinden. Bergens toppar
klarnade mer oeh mer, furorna på deras kammar glänste i sol-
ljuset, som hade de varit förgylda, och på Siljan sågs en och
annan fiskare i sin båt Bkynda fram i vikarne för att vittja
sina utlagda nät. Det var lif och lust, det var en sommar-
morgon på Mora Strand, i den minnesrika bygd, der frihetens
fana höjdes i stormiga, framfarna dagar.
De glada bröllopsgästerna uppsökte nu sina hem, från
hvilka svaga rökpelare angåfvo, att dagens bestyr redan började.
Till sist vandrade endast Olof oeh Kerstin fram vid sjön emot
sina hem. Bägge gingo en stund tysta, sedan den larmande
hopen lemnat dem.
Olof var en högväxt yngling, ehuru ännu endast nitton
vintrar gammal. Han hade icke pröfvat och sett mycket i
verldeD, oeh hans rena, vackra anlete bar nästan en vek prägel.
Det rundklippta håret var mörkt och benadt midt i pannan,
och i likhet med Morakarlarne i allmänhet var han mörklagd.
Olof var för det mesta allvarsam, och det mörkblå ögat blic-
kade tankfullt omkring sig. Det var en af dessa svärmiska
naturer, hvilka man ibland påträffar hos dalallmogen, en natu-
rens son, hvilken tagit ett djupt intryck af det egna oeh ro-
mantiska i Dalarnes natur. När dagens arbete var slutadt,
gick han stundom omkring i sin hembygds skogar, och mången
skön tanke höjde under dessa vandringar hans själ och lifvade
hans sinne. Under sådana stunder längtade han till något, som
han ej kunde förklara, men eäll och glad kände han sig. Gerna
ville den unge dalaynglingen, att de slojande bypojkarne skulle
känna det samma, som han; men de förstodo i allmänhet icke
sin tyste kamrat.
Den unga flickan, som följde Olof vägen framåt, var dere-
mot sjelfva glädjen, och de blå ögoeen, som skuggades af mörka
fransar, logo ständigt. Hon slutade just nu en munter visstump,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
