Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hennes öga blickade litet skälmskt bort till den tankfulle
kamraten, som klef fram i den daggiga ljungen, så att hon
skulle få vandra ensam på den smala gångstigen vid hans sida.
»Ör*) du Olof! Är du öfver eller under jord, som sir
så fundersam ut», sade Kerstin, i det hon skraitande slog till
sin följeslagare. .
»Vet du, Kersti, jag kommer i’åg en liten saga om denna
blomma, och vill du, så nog ska’ jag berätta ’enne för dig»,
utropade Olof och tog upp en liten blå blomma vid kanten af
vägen.
Den muntra flickan bief en smula allvarsam och förkla-
rade, att hon med nöje skulle höra sagan.
Olof berättade:
»När Gud skapade blommorna, gaf ’an hvar och en af
dem ett namn, hvilket de noga skulle bevara i minnet; ty an
skulle sedan ’öra efter, om de glömt dem eller icke. En dag,
ska’ du få ’öra, kallade ’an dem alla fram för sig, och de
fingo nu tala om sina namn. Men, sir du, till sist kom denna
blomma fram, och med en tår i de blå ögonen, omtalade ’on,
att namnet, vår ’erre gaf ’enne, blifvit glömt i verldens vimmel.
Skaparen blef icke vred, ty, sir du Kersti, ’an såg blommans
sorg, och ’an gaf ’enne ett nytt namn, och det namnet var:
»förgät mig ej».
»’Ur får du tag i allti’op sådant der», frågade Kerstin,
sedan hon med tyst beundran hört den vackra sagan.
»Jag lånar ibland böcker ’os prosten, och i dem får man
reda på mycket. Men far ’ar förklarat, att en sådan en fattig-
lapp, som jag är, må vara nöjd med att kunna katekesen»,
genmälte Olof, och en djup suck arbetade sig fram ur hans
bröst.
»’Ör du! Verserna, som nämdemaD präntat på gratulation,
voro riktigt vackra, och alla tyckte, att klockar n icke »lagt ut
det» sä bra, som du», återtog flickan.
En vacker rodnad steg upp på ynglingens kinder, ty hau
visste icke, att Kerstin hade reda på, hvem som diktat verserna,
och det var nu en gång så, att ingen annan än klockaren kunde
komma i fråga, när något i bunden stil skulle pryda dylika
gratulationer eller grafvårdarne på kyrkvalleu.
»Tala inte om mina verser, ty det är intet bevändt med
dem; men det är så trefligt att sjunga dem för sig sjelf i skogen,
*) Folket i socknarne kring Siljan uttala icke ljudet »h».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
