Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Vintera hade rasat ut bland nordens fjäll, och vårsolen
blickade vänligt ned, väokande till lif den slumrande naturen.
Trädens knoppar svälde, och mellan drifvorna, som här och der
ännu ISgo qvar, syntes marken grönska. Några små sångare
hade redan kommit från södern, och de qvittrade nu så glada
i sina kända dalar.
Den flydda vintorn hade varit svår. Ett missväxtår hade
gått öfver landet, och nöden kändes tryckande i Dalarne. Det
var tungt och svårt, men med vinterns slut och naturens upp
vaknande blefvo äfven menniskorna gladare och förhoppnings-
fullare.
Icke särdeles långt från sitt hem uppe i skogsbacken stod
Olof i skjortärmarne och svängde sin yxa. Han var sysselsatt
med att hugga ved, hvilken under sommaren skulle torka till
bränsle för nästa vinter. Hans kinder voro något blekare än
vanligt, en följd af den tryckande nöden i bana hem.
Han var så ifrigt sysselsatt med att fälla en skäggig gran,
att han icke märkte Kerstin, förrän hon gaf honom ett lätt
slag på axeln.
»God dag, Olof!» helsade flickan, som ännu var lika
munter och glad.
»God dag igen, Kersti. Det var roligt, att du elsade
på mig», sade Olof och stälde yxan mot granen, under det han
med den grofva skjortärmen torkade svetten ur pannan.
»Jag tänkte gå in ’os er och ’elsa på när dig, men så
fick jag se dig ’äruppe på backen, när jag gick öfver morfars
lindor.»
Kerstin tog upp sin stickstrumpa ur den så kallade »kuppin»
<och satte sig ned i ljungen vid Olofs sida.
»Du sir så vigtig ut i dag, så jag undrar storliga, hvad
du månde vilja tala vid mig om», återtog ynglingen och såg
forskande på flickan, under det han lade sin hand på hennes
»Jo, du må veta, att i går qväll kom Perolas Karin och
Brita till mig och omtalade, att de skola göra cn utvandring
till Stockholmstrakten för att söka trädgårdsarbete, och jag ska
följa dem dit; ty, sir du, jag kan be’öfva se mig om litet i
verlden, och Anna får vara vid »Budum» med kreaturen nu,
när hon gått och läsf sig fram för presten.»
»’Ur säger farsgubben din om en sådan en färd», frågade
Olof litet bekymrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
