Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J-TF
SiSfe
och vet du, jag ’ar satt i’op två tre stycken visor. Till äres
’ar jag funderat pä att sätta i’op en beväringsvisa också.»
Ynglingens öga strålade af fröjd vid denna tanke.
»Men ska då ingen få ’öra dina visor?»
Kerstin skrattade, men Olof var allvarsam igen.
»För skogen oeh blommorna brukar jag allt läsa upp dem,
men nog är du så god som någon blomma, och nog ska’ du få
’öra en visa nån’ gång», sade Olof med en varm blick på j
Kerstin.
De voro nu framme vid en mindre gångstig, som ledde
upp till Olofs hem i skogsbrynet. Solen hade höjt sig pä
himlen, oeh vågorna klappade allt häftigare mot stranden.
Olof och Kerstin satte sig vid sjön för att svalka sig
efter färden. Framför dem låg Siljans blåa yta, och der borta
i söder blickade Sollerön med sitt hvita kyrktorn emot depa.
Olof höll ännu i sin hand blomman, hvilkens saga han
berättat.
»Vill du afva denna blomma som ett minne af mig»,
frågade han oeh räckte den åt flickan.
Det låg någonting så allvarligt i Olofs röst, att Kerstin
blef riktigt allvarsam.
»Det vill jag», sade hon och tog blomman, hvilken hon
lade in mellan bladen i sin psalmbok, »oeh när jag kommer
i’åg ’enne, skall jag komma i’åg dig».
Hon såg upp på Olof, deras ögon möttes, och de kände
bägge, att de voro dyrbara för livarandra, ehuru ingen af dem
sagt det till den andre. Månget minne från flydda da’r hviskade
om deras gemensamma barndomalekar och nöjen ; de tyekte nära
nog, att det nu var tråkigt att skiljas, ehuru de när som helst
kunde träffas, emedan deras hem lågo intill hvarandra.
»Glöm nu inte ditt löfte att komma i’åg mig, när du
kommer i’äg blomman», bad Olof och steg upp, i det han fat-
tade Kerstins hand.
En tär dallrade i den känslige ynglingens öga. Han
kände sig så lycklig och sail, naturen var skönare än förut,
oeh aldrig hade fåglarne sjungit så vackert som nu.
»Adjö med dig, Olof», ropade kullan, när hennes kamrat
ännu en gäDg blickade tillbaka på henne, der hon gick på den
smala gångstigen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
