Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under julen, flögo sparfvarne dufna fram och tillbaka på hustaken
och gjorde emellanåt ett besök till det för deras räkning
utstälda matförrådet.
Oro och bekymmer afmålades tydligt på den unge
vandrarens vackra anlete, der han, öfverhöljd af snö, vandrade
vägen fram. De tankfulla mörkblå ögonen blickade forskande
framåt, när någon krökning af vägen öppnade en ny utsigt bort
öfver de hvita fälten.
Den unge dalkarlen var Olof, hvilken strax efter
Mikaelimessan begifvit sig på denna vandring. Med längtan motsåg
han den dag, då Kerstin skulle komma hem, ty sedan den glada
flickan var borta, blef hon ännu mera dyrbar för honom. De
hemkomna kullorna berättade emellertid, att hon skulle stanna
qvar på herrgården, der de vistats. Ingen, icke ens gamle
morfar, hörde denna underrättelse med större smärta än Olof.
Han kunde icke förklara, hvarför hans flicka fattat ett sådant
beslut. Ehuru Karin och Brita icke nämde ett ord om hennes
förtroliga förhållande till studenten, fick dock Olof sedermera
af hemvandrande dalfolk böra åtskilligt, som icke talade till
Kerstins fördel.
Det blef ödsligt och tomt för Olof. Visst såg han nu
liksom förut röken från Kerstins hem hvälfva sig upp öfver
granskogen, men nu kunde han icke glädjas vid den tanken,
att hon kom ihåg honom. Han beslöt att företaga en
utvandring nedåt landet, ty han hoppades under den samma komma
i tillfälle att träffa henne, som var hans hjärta så kär, och
dessutom fick han se sig omkring något i verlden.
Han var nu i närheten af det ställe, der hans Kerstin
vistades, och han vandrade ifrigt framåt på vägen, intalande
sig sjelf, att hon var den samma ännu, och att hennes hjärta
klappade endast för honom. Månget kärt minne från den tiden,
då de voro tillsamman i hembygdens skogar och dalar, blickade
emot honom; de logo oeh nickade likt änglar dessa minnen,
och de gjorde hans hjärta både gladt och vemodigt.
En stark bjellerklang kom honom att hastigt se tillbaka,
i det han klef ned i snön vid sidan af vägen.
I det präktiga ekipaget satt en ung herre, klädd i en
yfvig pels, och höll den lediga armen kring en ung flicka, med
hvilken han lifligt samtalade. Glädje och fröjd strålade ur
hennes vackra blå ögon, och vintern hade målat de skönaste
rosor på hennes kinder. Hennes muntra skratt blandades med
ljudet af hästens klockor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
