Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elsa stod qvar och såg ned i det mörka vattnet. Hon
tyckte sig se den älskades drag der nere, men de voro så bleka.
Skyndsamt vandrade hon från stranden, viftande en sista helsning
till Klas.
* *
*
Det var afton, midsommardagens afton. Till sommarens
vackra dikter slogo fåglarne drill på drill. Blommorna myste,
troget blickande mot solen, skogsdufvan kuttrade i skogens furor,
ett rosigt skimmer göts öfver berg och dal, och hän emot
Venerns strand sväfvade hvita segel.
Elsa hade i dag gått ut till sin kära plats på klipporna
vid sjön. Stället var henne kärt för minnets skull, men minnet
var henne ännu kärare. Spanande såg hon bort öfver vågorna;
han, som fått hennes hjärta, skulle ju återkomma, och det sista
brefvet hade underrättat henne, att han just denna dag enligt
sitt löfte vore att vänta Och hvad gjorde det, att hon fick
vänta förgäfves en stund, Klas skulle ju nu återkomma och då,
ack, då —
Den ene seglaren efter den andre lopp in i hamnen, men
Klas kom emellertid icke, ehuru solen redan gömt sig bakom
bergen och skymningen inträdde. Elsa vandrade hem till modrens
stuga.
Hvarför kom han icke? Oroliga tankar gjorde, att hennes
hjärta klappade våldsamt; det låg någonting liksom tryckande
i sjelfva luften, allt tycktes hviska om något svårt, som händt.
Flickan tyckte sig åter se den älskades bleka drag i vattnet.
När hon steg in i hemmet, satt modren och gret, och en
ung sjöman, som Elsa förut tyckt sig se, satt äfven och gret.
Ack, hvad hade händt? Hon anade det värsta. Hennes mor
kom emot henne, hon fattade Elsas händer och sade:
»Mod, mitt kära barn! Ett sorgens budskap har kommit,
men förtrösta på Gud!»
»Han är död», afbröt Elsa med klanglös röst. Huru
mycket lades ej i djupan graf med dessa ord! De ljufva
drömmarne, de glada förhoppningarne, allt, allt var borta. »Han
är död», hade hon sagt, och hon kände sig frestad att tillägga:
»Elsa är ock död». Den starka stammen hade fallit, och den veka
rankan, som så införlifvats med den samma, tyckte sig vissnad,
vissnad för alltid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0113.html
