Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klas hade, glad och förhoppningsfull, afrest frän England.
Det var så kärt denna gång att segla mot hemlandets kust;
der borta i norden väntade ju Elsa. Skeppet ilade fram med
fulla segel, och dock tyckte den unge sjömannen, att det gick
långsamt. Esomoftast skyndade han ned i sin hytt och
betraktade de gåfvor, hvilka han skulle skänka sin brud. Bland
dessa gåfvor fans äfven en vacker törnros, hvilken, växt på
Britanniens jord, der blifvit af ynglingen omplanterad och
medförd. Hon stod nu i blomning, och Klas hade tyckt sig se,
huru äfven Elsas kinder skulle prydas af rosens färg, när han
till henne öfverlemnade den af kärlekens färg strålande blomman.
Men på sjömannens hemväg från England hade en rasande
storm utbrutit på Nordsjön, och i nattens mörker hade det
skepp, på hvilket Klas seglade, drifvit mot undervattensklippor
och sjunkit. Några af besättningen hade blifvit räddade och
bland dessa en af Klas’ bäste vänner. Han räckte nu till Elsa
ett pappersblad, rifvet ur en plånbok, på hvilket jämte hennes
adress lästes dessa ord:
»Skeppet sjunker. Med all säkerhet träffas vi ej mera
här. Tag blomman som ett minne! Tack för din kärlek!
Farväl!»
Detta blad jämte en afbruten törnros hade af de räddade
blifvit funna, gömda i en tillsluten vattenflaska, hvilken flöt
omkring på vågen.
Klas hade nämligen, då han såg skeppets öde, skyndat
ned i sin hytt och, lyst af den matta lampan, skrifvit ett farväl
till Elsa. Med en djup suck bröt han sedan en blommig gren
af sin kära törnros, han förde den med darrande hand till sina
läppar och lade så blomman och brefvet i en flaska, hvilken
han tillslöt. Hon återfans sedermera, som nämdt är.
Länge satt Elsa med det korta brefvet i sin hand.
»Han tänkte på mig, fastän döden var sä nära», hviskade
hon för sig sjelf. Denna tanke var som en balsam på hjärtats sår.
Svunna voro så många rosiga drömmar, svunna voro de
leende utsigterna, men gnistan, den i deras bröst tända gnistan,
var icke släckt; hon lågade nu upp klarare än någonsin, hon
lågade nu, frigjord från allt jordiskt, bortom evighetens portar.
Allt var förklaradt, och aldrig hade Elsa så älskat Klas, medan
han lefde, som hon nu gjorde. Ack, der samla sig på kära
vänners graf så många minnen, der framstå de bortgångnas
handlingar i försoningens och saknadens ljus, och när vännen
vandrat bort för alltid, älskar man honom mera än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
