Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höstsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
»Ej mer», suckade det genom skogen, och aspen, ehuru
Tion lycktes stå der sä säker och stark, darrade vid genljudet
af sina sista ord. Hon darrade äter, de bleka löfven skälfde,
och hon stod der tyst och tycktes tvekande fråga sig sjelf, om
det var så säkert, hvad hon sagt. Något mera yttrade hon
dock icke, men de smä blommorna sågo, huru aspen darrade,
när hon algaf sitt tröstlösa svar.
»Ej mer», frågade suckande allt, och stjernorna blickade
sorgset ned från rymden. Det blef så kallt i skogen, blommor-
nas hjärtan krympte samman; men ännu fans der en liten syster,
som ville säga ett ord. Hon stod nere vid bäcken i djupan
dal, och hennes milda, blå ögon blickade kärleksfullt på de
andra. Det var en liten »förgät mig ej».
»Vet ni hvad, mina kära systrar», sade bon, »jag vill
berätta för er en liten saga. Hon bar gått från den ene till
den andre af oss genom årtusenden, och vi små, som ej kunna
skåda så vidt omkring oss i verlden, som aspen och de öfriga
träden, ja, ej så långt som många af er, mina systrar, som
växa på höjderna och sträcka edra stänglar högre upp, vi hafva
bibehållit denna saga i vårt minne, berättat den för hvarandra
och fröjdats ät dess betydelse, såsom vi fattat den samma.
Väl har sagan bytt gestalt under tidernas lopp, men grunddragen
hafva alltid förbiifvit de samma. I fordom tid, så mäler sagan,
blefvo vi af en stor, vis och berrlig örtagårdsmästare planterade
här på denDa jord. Han skänkte lif åt våra stänglar och blom-
kalkar, han älskade oss så mycket, som om vi varit en del af
honom sjelf, men så började vi urarta och växte icke så som
han ville; vi tyckte, att vi sjelfva bättre förstodo, huru våra
färger, våra kronor ooh blad skulle se ut. Haa såg, att vi
foro vill, att vår fägring var i aftagande, icke längre ren och
naturlig, såsom dä vi utgingo af hans hand, att vi icke buro
den frukt, han önskat, ehuru der alltid i hans trädgård var
soligt och varmt och han sjelf vårdade sina plantor. E:j sme-
kande, men giftig vind skadade oss. Då beslöt den store plan-
teraren att flytta oss till en annan mark, och att den trädgård,
der vi stodo, för oss endast skulle blifva en pröfnings- eller
plantskola, och så planterade han en gång hit ned till sin örta-
gård en telüiüg, hvilken förut växt på den herrliga mark, der
vi en gäng skulle komma att omplanteras. Han var så skön
oeb herrlig, denna telning, hans frukter voro så ädla och goda!
Så hände sig, att den store örtagårdsmästaren tog denna herrliga
telning åter bort frän jorden, men han förkunnade, att om plan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
