Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höstsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torna troget sågo dit, (1er denna telnings frukter fallit, sä skulle
de blifva skyddade för den giftiga vinden. Och, säger sagan
vidare, när våra kalkar falla till jorden i höstens dag, dä ilar
vår ädlare del, vårt innersta väsen, soin ingen kan säga hvad det
är, till den örtagårdstnästare, som satte osa här. Vi skola dä
blifva lika den sköna telningen, och i don trädgård, der vi då
varda satta, skall nordan aldrig mera stelna vära blad, inga
tårar skola der falla från vära kalkar, uch aldrig skall solen
mera gå ned der. — Så var den sköna saga jag en gång hörde,
•och i tysta stunder har jag funnit nägot inom mig, som sagt,
att sagan är sann. Denna oro, dessa aningar om ett lit efter
detta, tala för sagan. Eller lmru, systrar? Kännen icke I
•också en aning, en längtau efter ett bättre, ett fortfarande lif?»
Alla blommorna hade under den djupaste tystnad lyssnat
till den lilla »förgät mig ej» och stodo och tänkte på deu sköna,
den underbara sagan. Ja, äfve-n aspen stod försjunken i tyst
begrundan. Hon var dock skön och herrlig, denna saga, tyckte
alla, och när de började ödmjukt söka i sitt inre, sä var der
mycket, som talade derom, att denna sägen var sann. Ja, det
föreföll dem alldeles, som om de en gång i längst förflutna da’r
lefvat cn del af den samma, och att det var minnet deraf, som
lefde hos dem, ehuru detta minne var så bleknadt, att det en-
dast fans qvar som en aning. Det var en helig, högtidlig
Rtund i skogen, det drog liksom en andehviskning genom den
samma, och så småningom ljusnade det inom de små blommornas
hjärtan, fast den ande, som sväfvade fram öfver dem, var —
döden. Natten var kall. Blommornas kalkar fröso till is, och
de böjdes mer och mer, men inom dem började evighetens var
blomma, evighetens hopp fylde deras bröst.
Î7C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
