Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett barndomsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Våra pilbössor blefvo nu framtagna och försedda med nya
sprättbågar af enbuskens ved; ty allt skulle i dag vara bastant
gjordt. Våra vapen voro heller icke att förakta; ty vi hade
genom trägen öfning och målskjutning på väggar och andra
föremål vunnit icke så ringa säkerhet i pilskjutning.
Vi satte oss sedan ned för att tillverka pilar. Emedan
vår jagtfärd skulle blifva storartad, behöfde vi hafva godt förråd
af’ pilar; ty det var icke alltid säkert, alt vi funno igen dem,
vi afskjutit.
Men plötsligen blef Nils, som annars brakade vara sjelfva
munterheten, tyst ocli bedröfvad. Ett moln steg upp på hans
panna, och vi företodo genast, att någon obehaglig tanke be-
redde honom sorg. Denna tid ser man bättre än någonsin,
livad det är, som försiggår i kamraternas inre, och man döljer
icke heller sina känslor då.
»Hvad är det, Nils?» ropade vi.
»Jo», förklarade Nils», vi borde hafva eo hund liksom
riktiga skyttar bruka hafva, och någon sädan fins ej här.»
Knifvarne hvilade en stund, oeh rådplägningen var i full
gång. Jonas föreslog till och med, att vi skulle skära näfver
af björkarne och försöka oss med att göra »kuotar» och näfver-
skor. Han var frän Ifinnskogen, den trofaste JoDas, och alltid
var det han, som hade omsorg om det, som var nyttigt.
»Kasseras», var vårt enstämmiga boslut.
Allt var pä väg att upplösas, oeh den nyss så sköna jagt-
färden tycktes komma att blifva endast en hägring. Då kom
en af hemmets fyrbenta medlemmar, husets gräa katt, spatse-
rande förbi oss. Eo ödesdiger tanke uppsteg då hos Nils. oeh
haDS ögon lyste af glädje. Hau hade icke synnerligen omfat-
tande kunskaper i zoologien, men det visste hao, att katten
ioke stod i fredligt förhällande till åtskilliga af de lefvande
varelserna; ty han hade sett l.onom klättra upp under hustaket
och derifrän nedkasta svalungarne. Och Nils gaf oss sitt he-
dersord på, att ingen annan än katten slitit de ömmaste band
i kråkornas bo deruppe i tallen. Med stöd af allt detta ansågo
vi, att hund och katt kommo på ett ut; ty de ville bägge hafva
rof, ehuru de ioke inbördes voro goda vänner.
»Hvad sägen I om att taga katten med», frågade Nils.
Meningarne blefvo nu delade; ty gamla mormor skulle för
intet i verlden velat släppa bort katten på sådana äfventyr.
Hon förmanade oss ju ständigt att aldrig plåga något djur, och
hou, deu älskliga gumman, som gick och hjelpte upp tordyflarne.
r
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
