Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett barndomsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
som fallit omkull på landsvägen, skulle säkert liafva satt sig
einot vår jagtfärd.
En bandrem fästes omkring halsen pä katten, ooh ehuru
han kastade frågande och bedjande blickar på oss, fördes han
i största hemlighet med till skogen.
Det var redan middag, när vår färd i skogen började.
Det doftade så skönt der, under granarne var det svalt och
godt, och stoltare och morskare voro icke Eugelbrekts dalkarlar,
när de, beväpnade med pilar och armborst, drogo ut i kriget,
än vi nu voro. Vi tyckte, att intet i verlden skulle kunna stå
oss emot: fickorna voro ju fulla med pilar och enbågarne utarka
•och spänstiga. Hade sjelfva skogens kung, björnen, kommit
emot oss, skulle vi icke blinka, tyckte vi.
Det gälde nu att se efter rof. Vi behöfde icke söka
länge, ty vi hörde skogens fåglar rundt omkring oss. I den
höga granen, hvars qvistar pryddes af väldig skägglaf, satt en
trast och sjöng sin vackra säng, och han sjöng så herrligt, att
våra pilbössor, som höjts till hans förderf, sänktes ned igen.
Och när vi lyssnade, tyckte vi, att han sjöng:
Earn, barn, barn!
Skjut icke hit, skjut icke hit!
Pileskytt !
Skjut icke hit, skjut icke hit!
Vi blefvo vemodigt stämda, när vi hörde honom sjunga
så,och vi gingo vidare. Der nere i alarne hoppade en mäDgd
muntra talgoxar bit och dit på qvistarne, De voro så hjärtans
trefliga, men de sjöngo intet varnande ord för oss, och derför
föllo snart våra pilar ned ibland dem. Fåglarne kommo emel-
lertid undan med blotta förskräckelsen.
Katten, som fortfarande var med, uttryckte emellanåt
sin längtan efter friheten, och Jonas måste bära honom, bvarvid
hans händer fingo göra bekantskap med kattens hvassa klor.
»Nu skola vi in i skogen och skjuta någon större fågel»,
utropade Nils och tilläde, att katten utan tvifvel behöfde hafva
något till lifs.
Vår ärelystnad uppväcktes äu ytterligare af dessa ord,
och färden fortsattes bland de höga furorna. Våra fickor ploc-
kade vi öfverfulla med sköna hjortron, hvilfca växte pä mossen,
och dessa utgjorde hela vårt matförråd.
Ifrigt spejande gingo vi omkring i trakten, men de hjärpar
och skrikor, hvilka vi upptäckte, voro nog enfaldiga att vara
rädda för oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
