Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poesi - Dalpilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalpilen.
I låga kojan, gömd i skog, den gamle krigar’n satt
Och band så friskt på noten än och sjöng en visa gladt.
Det syntes nog, att nöjd han var med skogens gömda tjäll,
Och brasan med hon syntes glad i kulen vinterqväll.
I unga da’r den gamle stod, der krigets åska gick,
Och hade qvar från denna tid medalj och bister blick.
Han var så hög, den gamle, än, och stolt han var som förr
Och böjde sig för Herren blott och för sin låga dörr.
Att han var med i blodig dust man visste nog en hvar,
Och gubben sjelf han visste det och gaf så korta svar.
Ibland han gick till kyrkan ner; då stod han styf och bred
Bland folket der, tog upp en buss och såg föraktligt ned.
Nu tände han sin pipa gladt, och Jerker kom igen:
En liten pilt så glad och yr, som trodde sagor än.
Och höra fick han månget drag från bergatrollens tid;
Ty Jerker såg, fast sällan dock, den gamle god och blid.
Från byn den lille kom. Han fått i rika gården der
En ringa skärf för gubbens nät, men nöjd den gamle är.
Han satte sina brillor på och räknar tyst sin skatt;
Men plötsligt steg han hastigt upp från stolen, der han satt.
Ett mynt han fått och såg det nu, ett mynt, som inga pilar bar —
Der fans ej mer ett kors af dem i kopparskifvan klar,
Och gubben såg och åter såg och vände myntet än,
Och Jerker satt och tänkte så: »nu blir det hett igen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
