Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poesi - Dalpilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men gubbens panna, vredgad nyss, blef vek och mild till slut,
Som himlens hvalf blir ljust ibland, när blixten ljungat ut.
En stilla sorg der dröjde dock i gamle krigar’ns bröst,
Och ned han satt och talte så med varm och bruten röst:
»Kom hit, du pilt, och hör ett ord! Se myntet, som du fick,
Det bär ej mer två pilar nu, de mötte ej min blick.
Vårt land, vårt folk de frälste dock från fall i fordom tid,
När faran kom till Svea land, till våra dalars frid.
Till denna bygd, ja, hit till oss man vände blicken då,
Till nödens barn, med bröd af bark, och hjelp man fick också.
Då fans det tro, ja, mandom fans i dalamännens bröst,
En Engelbrekt, en Vasa fick sin sköna uppgift löst.
I frost och qval, i nöd och strid den tappra skaran gick
Att skydda hem och fosterland, som ro och trygghet fick;
Men minnet blef så kärt för mig och fosterbygden skön,
Ja, böljan sjöng och skogen sjöng om kampens dyra lön.
Så var det förr. Nu är det frid, i våra dalar ro,
Och glömd han är, den flydda tid, af många, som här bo.
Nu flärden funnit vägen hit till fattigdomens bygd,
Och mycket glöms, jag ser det nog, af fädrens sköna dygd.
En ringa pil, ett minne blott, så kärt för mången här,
Det tog man bort, och, Jerker du, ett ord af gubben lär:
»Om du vår bygd, vår Dalabygd, som nog, ja, allt dig gaf,
Förgäta kan, så vandra ej till gamle vännens graf.
Ej Utmeland, ej Barbro glöm! (Jag nämt dem förr en gång.)
Och Brunnbäcks elf, den mins du nog, der såg man pilar mång’.
Och går du här i skogens djup och blir då trött ibland,
Mins hjälten då, som gömdes här i våra furors land.
Du såg mig barsk och stolt, min vän, när jag i bygden stod.
Se, flärden bor i hemmet der hos mången bonde god,
Och derför gick jag vred ibland; ty jackan, som jag bär,
Den gömma kan ett hjärta varmt, fast den af vadmal är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
