Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 158 -r
lig tjänst. Mekaniskt genomgick jag det vanliga
programmet att tala högt till den döda under det hvita
lakanet, ruska om kuddarna och slamra med flaskorna på
nattduksbordet.
Då jag kom in till mannen, frågade ban mig, huru
hon mådde, och jag svarade halft i en dröm: »Jo tack,
förträffligt, hon håller just på att försöka läsa litet.» — Då
reste han sig upp på armbågen och ropade på henne,
men fick ingenting till svar annat än tystnaden — icke
denna tystnad, som verkligen är tystnad, utan denna
tystnad, hvilken är såsom en röst. Jag vet inte, om ni
förstår hvad jag menar med detta. Men om ni hade
vistats så mycket bland de döda som jag gjort, skulle
ni förstå det.
Jag skyndade till dörren och låtsades titta in. ’Hon
har somnat’, sade jag, i det jag sakta stängde dörren,
och han sade ingenting, men såg på mig med ett så
underligt uttryck.
Samma natt stodo Janie och jag nere i tamburen
och pratade. Han hade somnat tidigt, och jag hade
stängt dörren emellan de båda rummen och stoppat
nyckeln i min ficka, hvarpå jag smugit mig ned för att
omtala för Janie hvad som händt och rådgöra med henne.
’Hvad skola vi taga oss till? Gud hjälpe oss, hvad
skola vi taga oss till?’ var allt hvad Janie kunde säga.
Vi hade trott, att lian skulle hämta så mycket styrka
under ett par dagar, att vi skulle kunna delgifva honom
sanningen, men i stället hade han blifvit svagare, ocb
om vi nu uppväckte hans misstankar genom att flytta
honom eller henne, så skulle det kunna medföra lians
död.
Vi stodo ocli stirrade på hvarandra och undrade,
huru problemet skulle kunna lösas, och medan vi det
gjorde, löstes det vår hjälp förutan.
Jungfrun hade gått ut, och det var alldeles tyst i
huset — så tyst, att jag kunde höra Janies klocka picka
innanför hennes klädning. Plötsligt afbröts tystnaden
af ett egendomligt ljud. Det var icke något skrik. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
