Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 159 -r
kom icke från någon mänsklig strupe. Jag liar kört
alla människoröstens uttryck för smärta, så att jag lärt
känna hvarenda tonfall och förhärdat mitt hjärta
däremot, men jag har bedt till Gud på mina knän, att jag
aldrig mera måtte få höra detta ljud, ty det var en själs
snyftning.
Det klagande ljudet ljöd genom det tysta huset
och dog sedan bort, och ingendera af oss gjorde en
rörelse.
Slutligen, då blodet åter börjat cirkulera i våra
ådror, gingo vi upp tillsammans. Han hade krupit från
sitt eget rum längs korridoren in i hennes. Han hade
icke haft styrka nog att lyfta lakanet, men han hade
gjort ett försök. Han låg nu öfver bädden med hennes
hand i sin.»
Min sköterska satt en stund tyst, hvilket var något
ovanligt hos henne.
»Ni borde nedskrifva era erfarenheter», sade jag
slutligen.
»Ack», sade hon, i det hon tankfullt rörde 0111 elden,
»om ni hade sett så mycket elände som jag, så skulle
ni inte vilja skrifva en sorgsen bok».
»Jag tror», tillade hon efter en längre paus och
alltjämt med eldgaffeln i handen», att endast människor,
som inte veta hvad lidande vill säga, skulle vilja läsa
en sådan bok. Om jag kunde skrifva en bok, skulle det
bli en glad bok — en sådan, som skulle kunna narra
människor att skratta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
