Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Nytt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koffert hade han anförtrott åt en tjänstvillig man i
åskådarhopen.
Julius såg frågande ut. Vern var "Han"? Visserligen
trodde han sig veta det, men han föregav ovetenhet,
som om han fruktade för att erfara sanningen.
"Laurier", förklarade hon lakoniskt; "min förre man...."
Hennes älskade yttrade sig med grym ironi. Det var
fegt att smäda en människa, som just hade dragit ut
för att fullgöra sin plikt. Julius insåg den gemenhet,
som låg häri, men en oemotståndlig, ond instinkt kom
honom att fortsätta dessa skämt, för att nedsätta den
andre i Margaretes ögon.
"Laurier soldat.... Denne måste i uniform göra
en löjlig figur."
"Laurier, som krigare," sade han vidare med sarkastisk
röst, som själv förekom honom främmande. "Stackare!
Det gör mig riktigt ont om honom."
Margarete tvekade med svaret, därför att hon ville
undvika att motsäga Desnoyers. Men slutligen segrade
dock hennes sanningskärlek, och hon sade enkelt:
"Nej.... Han såg visst icke illa ut; också han hade
blivit en annan. Kanske var det uniformen, som gjorde
det, kanske sorgen över, att han måste gå ensam,
alldeles ensam, och att ingen tryckte hans hand. Jag
kände genast igen honom. Då han kände igen min
bror, närmade han sig honom, men när han sedan
upptäckte mig, gick han förbi och vidare.... Stackars
man! Det gör mig ont om honom."
Hennes kvinnliga instinkt sade henne ovillkorligen,
att hon sagt för mycket, och hon avbröt plötsligt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
