Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Nytt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemmet; – de voro båda diplomingeniörer, – och sedan
skoltiden voro de trogna kamrater. Men då Margarete
såg honom vid avresan kände hon plötsligt, att
denne broder, som eljest alltid hade kommit i andra
hand, nu var den första i hennes hjärta.
"Han såg så vacker och intressant ut i sin löjtnantsuniform.
Han tycktes vara en helt annans. Jag tillstår,
att jag gick vid hans sida full av stolthet. Jag höll
honom under armen, och man ansåg oss vara ett par. Då
några stackars kvinnor sågo, att jag grät, försökte de att
trösta mig: "Mod, nådig fru.... Er man skall återvända."
Och min bror skrattade åt detta misstag och
var endast ledsen, då han tänkte på mor."
Vid ingången till järnvägsstationen hade de skilts
åt, vaktposten hade icke tillåtit, att hon gick med
längre. Hon gav honom sabeln, som hon intill sista
ögonblicket hade velat bära.
"Det måste vara härligt att vara man," sade hon
med hänförelse. "Jag skulle vilja kläda mig i uniform,
draga ut i kriget och hjälpa till."
Hon ville icke säga mera, som om det hade fallit
henne in, att hennes sista ord, kanske hade varit olämpliga.
Kanske märkte hon, att Julius lätt rynkade pannan.
Men minnena från avskedet hade upprört henne,
och efter en lång paus kunde hon icke underlåta att
låta tankarna fortsätta i samma riktning.
Då hon vid ingången till järnvägsstationen kysste
brodern för sista gången, hade hon till sin stora
överraskning mött någon. "Han" hade kommit. Likaledes
i artilleriets officersuniform, icke ensam; sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
