Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Vid den heliga grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansiktet svårt. Ena ögat hade han fullkomligt förlorat,
det andra var ännu utan synkraft, men läkarna hoppades
att kunna rädda det, fastän de tvivlade därpå.
Det var nästan säkert, att Laurier skulle bliva blind.
Då Margarete berättade detta, darrade hennes röst,
som om hon skulle gråta; men hennes ögon förblevo
torra. Hon ville icke gråta. Tårar voro nu överflödiga,
liksom så många andra saker i fredstider. Hennes
ögon hade sett så mycket under dessa få dagar.
"Du måste älska honom högt", utropade Julius.
Till detta ögonblick hade Margarete kallat honom
"ni"; hon var rädd att bliva hörd, och hon låtsades
därför tala till en främling. Men den sorg, som hon
såg i sin älskades ansikte, kom henne att välja en
annan ton.
"Nej, jag älskar bara dig; och endast dig skall jag
alltid älska."
Den enkelhet, med vilken hon sade detta, och den
omständighet, att hon plötsligt duade honom, återgav
Desnoyers förtroende. "Och den andre?" frågade
han oroligt.
Då hon svarade, tyckte han, att en skugga beslöjade
solens ljus. Det var, som om ett stort mörkt moln
sänkt sig ned på jorden och utbrett en känsla av köld.
"Jag älskar honom också."
I det hon sade detta, såg hon på honom, som om
hon ville be om förlåtelse, och han kände hennes själs
smärtsamma innerlighet, som kämpat mot lögn och gråter,
då den ser vilken olycka den har förorsakat.
Han kände, hur hans vrede plötsligt dog bort.
"Ack, Margarete", sade han blott. Hans röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
