Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälmen och talade med en militär, som stod på några
stegs avstånd. Desnoyers betraktade honom. Han
såg två, små, hårda, blå ögon, som sutto i ett magert,
rynkigt ansikte. Det måste vara generalen. En
högfärdig, forskande blick mönstrade honom från huvud
till fot. Marcel hade en känsla av, att på denna
mönstring berodde hans liv. En enda ond tanke, som
drog genom det där huvudet, en enda grym idé i hans
hjärna, och han själv var förlorad. Generalen ryckte
på axlarna och sade med en föraktlig gest några ord.
Sedan satte han sig samman med två adjutanter i en
bil och for därifrån.
Dessa få ögonblick förekom den gamle Desnoyers
som en evighet.
"Hans excellens är mycket god", sade den återvändande
officeren. "Han kunde låta skjuta eder, men
han benådar eder. Och ändå säger ni, att vi äro
barbarer."
Med omedveten ringaktning förklarade han, att han
fört honom hit i den övertygelse, att Desnoyers skulle
skjutas. Generalen hade bestämt, att de mest ansedda
från Villeblanche skulle straffas, och han hade antagit,
att slottsägaren skulle bliva en av dem.
"Krigets militäriska plikt kräver det, min herre."
Efter denna ursäkt fortsatte han att berömma hans
excellens. Denne skulle inkvartera sig på slottet, och
hade därför skänkt honom livet. Han borde verkligen
vara tacksam. Sedan darrade han åter av vrede. Han
pekade på några kroppar, som lågo vid vägen. Det
var liken av de fyra ulanerna, vilka voro övertäckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
