Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karl", tänkte Desnoyers, då han såg honom. Han hade
under freden tydligen varit korpulent, ty hans kläder
hängde slappt omkring honom. Man anade, då man
betraktade honom, att kriget här hade avbrutit en lång
och säker borgerlig lycka.
"Vilket liv, min herre", fortfor han. "Måtte Gud
straffa alla som äro skuld till denna katastrof."
Desnoyers var nästan rörd. Han såg ett Tyskland,
som han ofta hade föreställt sig. Ett lugnt och vänligt
Tyskland med något enfaldiga klumpiga medborgare,
vilka emellertid utjämnade sin ursprungliga råhet med
en poetisk sentimentalitet. Denna Blumhardt, vilken
hans kamrater titulerade Bataljonskommendant, var en
god familjefader. Desnoyers föreställde sig, hur han
spatserade med fru och barn under lindarna på en
offentlig plats i provinsen, med religiös hängivenhet
lyssnande på musiken från ett militärkapell. Sedan såg
han honom i sin fantasi sittande på en ölstuga,
inbegripen i ett samtal om affärer eller avhandlande
metafysiska problem. Det var en man från det gamla
Tyskland, en figur ur en Götheroman. Kanske hade
kejsarrikets makt förändrat hans liv litet, och kanske gick
han till ett officerscasino i stället för en ölhall, men
annars var han alltjämt den gode tysken med de
gammalmodiga sederna, som vid en familjescen eller vid
åhörandet av god musik utgjöt tårar.
Kommendant Blumhaidt talade om de sina, som
bodde i Cassel.
"Åtta söner, herre", sade han med tydlig ansträngning
att bliva herre över sin rörelse. "De båda äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
