Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Honom kan ingen döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Han kommer att falla", sade hon till sin man. "Detta
hans sårande var ett himmelens budskap."
När hon gick på gatan, darrade hon av upphetsning
vid anblicken av de sårade soldaterna. Dessa människor,
som höllo på att tillfriskna, och snart åter skulle
draga ut i fält, gjorde ett högst beklämmande intryck
på henne. Hon erinrade sig från en resa, som hon
gjort tillsammans med sin man till San Sebastian, en
tjurfäktning, varvid hon skrikit högt av harm,
beklagande och medlidande med de arma hästarna. De
hade blivit liggande med uthängande tarmar, man hade
flyktigt förbundet deras sår, och därefter åter fört
dem ut på arenan och eldat dem till nya, bedrägliga
kraftansträngningar. Detta hade upprepats några
gånger, tills de slutligen erhöllo den sista avgörande
stöten av de krokiga hornen. Dessa här just sammanläkta
människor erinrade henne om de arma djuren.
Några hade sedan krigets början blivit sårade tre
gånger och åter vänt tillbaka, sammanlappade och
återställda, för att ännu en gång underkasta sig ödets
lotteri och fortfarande avvakta den sista stöten. Ack,
hennes arme son!
Desnoyers protesterade, när han hörde sin hustru
tala så.
"Det finnes ingen, som kan döda Julius! Han är
min son! Jag har själv i min ungdom genomgått stora
faror. Också jag har blivit sårad i kriget på den andra
sidan jordklotet, och har trots det blivit så gammal."
Det såg ut, som om händelserna bestyrkte hans
blinda förtroende. Olycksfallen hopade sig i hans
familj och försatte släktingarna i sorg. Men icke ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>