Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Honom kan ingen döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig att bliva befordrad. Han hade föreslagits till
hederslegionen. Marcel såg sig redan som blivande fader
till en general, som var lika ung som revolutionens
generaler. Han betraktade skizzerna, som stodo omkring
honom, och förundrade sig över, hur märkvärdigt kriget
förändrat hans sons levnadsväg.
På hemvägen mötte han Margaret Laurier i sorgdräkt.
För några dagar sedan hade senatorn omtalat för
honom, att hennes broder, artilleristen nyligen stupat vid
Verdun.
"Så många, som falla", sade Marcel för sig själv. "Hur
står det månne till med den stackars modern."
Strax därefter log han, då han tänkte på, hur många
som åter föddes. Aldrig någonsin hade folk sörjt för
nativiteten som nu. Till och med fru Laurier bar med
stolthet sin nästan till målet komna moderskapsfyllighet.
Hennes ögon smekte det levande innehåll, som
avtecknade sig under hennes sorgkläder. Återigen
tänkte Marcel utan att taga hänsyn till tiden på Julius.
Han kände sig sympatiskt dragen till den blivande lilla
varelsen, som om han stode i någon sorts släktskapsförhållande
till densamma. Han föresatte sig att ädelmodigt
stå vid fru Lauriers sons sida, om han någonsin
skulle möta honom i livet.
Då han inträdde i sitt hem, kom fru Luise emot
honom och meddelade honom, att Lacour väntade honom.
"Min släkting? Jag får väl se vad han har att
berätta", sade Marcel förnöjt.
Den goda damen var orolig. Hon hade, utan att
veta varför, med den kvinnliga instinkt, som genomkorsar
männens försiktighetsåtgärder, och gissar vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
