Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Honom kan ingen döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de vilja dölja, blivit upprörd över senatorns högtidliga
utseende. Dessutom hade hon sett, att René och hans
far hade talat med varandra tyst och med återhållen
rörelse.
Hon gick igjenom de angränsande rummen med en
nyfikenhet, som hon icke kunde dölja. Hon väntade
att få höra någonting. Hon behövde icke vänta länge.
Plötsligt hördes ett skrik. En stämma, som endast
en varelse, vars krafter äro slut, kan besitta, uppgav ett
jämmerrop.
Och fru Luise trädde in i rummet precis i rätt tid för
att uppfånga sin vacklande make.
Senatorn ursäktade sig förvirrad, vändande sig emot
möblerna och väggarna och med ryggen åt den nedslagne
René, vilken var den ende, som kunde höra honom:
"Han lät mig icke komma till slutet – han gissade
det redan vid första ordet."
Ditlockad av jämmerropen inträdde Chichi och såg
sin fader glida undan sin moders armar och falla ned
på soffan och därifrån rulla vidare ned på golvet, med
glasartade, stela ögon, som tycktes vilja tränga ur sina
hålor, och med sammanpressade, fradgande läppar.
Jämmer och veklagan utbredde sig i de praktfulla
rummen. Och samma klagan trängde genom rummen
ut till den övergivna, majestätiska trappan.
"Oh, Julius! O, min son!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
