Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
nu hennes allt. Det var en skön, hoppgifvande gosse.
Han vexte upp full af friskt lif, och jollrade gladt
kring den bleka, tysta modren. Det var hos Sven en
rikedom af anlag, en blandning af sjelfsvåldigt trots
och älskvärd hängifvenhet: drag, som påminde om
både far och mor. Det var en knopp, hvarur man
kunde vänta att se en giftig blomma eller en hemlig
ros utveckla sig; han kunde antingen blifva engel eller
djefvul.
Äfven hans vackra utseende påminde om
föräldrarne; han hade modrens panna och hennes
milda leende, men fadrens mörka ögon, hans raka
hållning och vighet.
Hur arbetade ej denna moder och hur bad hon ej
att hennes älskade barn skulle blifva Guds barn! Ilon
var sträng emot Sven; men denna stränghet var kär
leken i vapenrustning, och det lättaste klagoljud från
gossens läppar hade ett mångdubbladt starkare eko i
hennes hjerta. Hon förvärfvade deras uppehälle med
sina händers arbete, ty hennes far var död och Knut
son hade förstört deras förmögenhet. Ofta satt hon
hela natten med sin söm vid den matta lampan, dä
Sven hade någon barnsjukdom, och blicken flög från
arbetet till den sofvande gossen, under det hennes
bleka läppar hviskade böner för honom. Snart sprang
tian åter rask och yr i berg och dalar, och då han
andlös, med högröda kinder och klappande hjerta, lade
lotter och snäckor i modrens knä, strök hon håret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
