Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
barn, och tankar på alt sjelf döda denne son för
jorden, låta honom dö synden för att rädda hans själ
för himmelen, uppslodo som hemska spöken i den
plågade, förvirrade själen. Ibland ropade hon åt denna
tanke: ”Vik bort, satan!" — Den försvann, men åter
kom och hviskade: ”Är det då ej denna jordiska kropp,
detta timliga lif, som han fått af dig?
Fe
ga moder, du älskar blott din glädje, om du ej hai
mod att rädda hans odödliga själ! Han skall falla så
djupt som hans far och anklaga din sjelfviska kär
lek. Rif ut ditt öga och kasta det ifrån dig!"
Sven hade nu en tid varit älsklig, mild och ly
dig, och modrens kärlek växte som en ros i mid
dagssolen. Men den förfärliga tanken låg i dess djup,
som en giftig insekt i den doftande kärleksblomman.
En dag följdes de åt i skogen för att hugga
granris. Sven var så glad, han sprang som ett ungt
rådjur, sjöng så att det genljöd i skogen, och om
famnade ibland sin mor i yr munterhet. Tyst som
en mörk skugga skred hon fram, och tyckte sjelf att
fåglarne tystnade och blommorna fördunklades dei
hon framgick. Då yxan blänkte och afhögg det fri
ska granriset, hemsökte förfärliga tankar hennes sjal.
De komino hem och satte sig utanför stugan.
Solen sjönk ned och spred ett blodrödt sken öfver
vattnet. Det var lördags afton. Sven var trött och
lade sitt hufvud i modrens knä. "Läs din aftonbön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>