Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Lik en solstråle, hade underrättelsen om Knut
sons ånger och bättring inträngt i Elins mörka fän
gelse. Hon tänkte på sin ungdoms bön, alt få bli
hans räddande engel; ville nu Guds nåd välja hennes,
syndcrskans brott, till medel alt väcka honom ur förhärdelsen? Ilade Sven fått glädja sig derål? — det
varder ju glädje för Guds englar öfver en syndare,
som sig omvänder.
Dödsdagen kom. En stor mängd af landifolk
var församlad för alt åskåda det sorgliga uppträdet.
Till största delen samma menniskor, som trängts för
att se deras bröllop. Många af dessa män hade äl
skat Elin och med afund sett Knutsons lycka. Många
af dessa qvinnor hade äfven på senaste tiden blifvit
hulpna och vårdade i sjukdom af Elin. Suckar och
snyflningar hördes bland de församlade. Delinqventerna framfördes: de olycklige makarne ålersågo hvar
andra. De kommo nu, som vid bröllopet, åtföljde
af nyfikna menniskor, ledsagade af samma prest som
vigt dem. Utan att säga ett ord räckte de hvaran
dra handen. Med en blick af pånyltfödd, allt förlå
tande kärlek, såg den bleka Elin in i sin mans ögon
och mötte hans djupa, ångerfulla blick. "I lust och
nöd!” hviskade presten sakta; ”1 lif och dödl” svara
de Elin.
Några minuter förgingo, och makarne hade upp
hört att lida. Döden hade vigt dem ånyo. Mängden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
